Anna hade nyss, till sin outsägliga barnaglädje, blifvit iklädd den nya klädnad, hon skulle begagna, då den erefliga resvagnen stannade vid grindstugan, och den förr omnämnda mannen gick ditin, för att hemta den lilla. — Nå det var klokt af dig, Lena, att du har flickan i ordning och är lugn, yttrade han. Ilär sänder dig grefven en för dina vilkor ganska betydande summa penningar, som vi tro fullkomligt skall ersätta hvad du förlorar. — Ingenting gifver mig ersättning för min förlust, utom hoppet om mitt barns bästa, svarade Lena med en fattning och en värdighet, som skulle hedrat hvem som helst. Penningar, sade hon, jag skulle med mynt låta betala mig för min dotter! ... Nej, herre! helsa det grefliga herrskapet och säg dem, att jag säljer henne cj; bed dem aldrig förgäta, att hon är född fri, att de ega henne endast som ett län, ej som sin köpta slafvinna, och mitt sista vilkor, min sista hön, att de återföra henne hit, om hon i en framtid skulle längta tillbaka till sitt hem . . . Farväl, farväl mitt barn! Gud . .. beskydde ... dig! ... Och nu fort ... fort bort, medan jag ännu eger styrka att uthärda afskedets qval. — Adjö! snälla mamma, Anna kommer snart igen ... Ack! ack så roligt! Anna får åka i den granna vagnen, hos den fina vackra frun. Adjö mamma! Anna ska vara så snäll borta. Så pratade den lilla och i högsta förtjusning intog hon sin plats vid grefvinnans sida, nickade