de för att ostördt utvecklas under den nya närings-friheten. Emellertid är nu denna författning, som framdrefs af borgerskapets egna, sjelfvalda ombud, också underskrifven af W. Borgarståndets taleman och blefven rikslag, som måste lydas. Uvem rår väl för att borgerskapet sjelft valt sig sådana riksdagsmän, som antingen ej visste hvad de gjorde eller ej hade mod att uttala sin egen och sina komittenters mening i denna så vigtiga och ömtåliga sak? Man har således ej förstått att värja stadsmanna-rörelsen och sina egna privilegier, dem våra största och visaste konungar grundat och under århundraden strängeligen försvarat. Och så hörer man fåkunnigheten ofta påstå, att Sveriges alla krig blifvit gjorda allenast för konungarnas skull eller dynastiske intressen; men sanningen ir, att vid de flesta våra krig och fredsslut just Landets förmåner i afseende på tull, handel och näringar ofta varit främst afsedda och ifrigast bevakade. — Mången har ock i afseende på industrien länge tänkt, att en friare anda en gång borde få inkomma i näringsväsendet, att bönhäs-jagterna en gång måtte upphöra, att hvar och en då måtte fritt få bruka händer och hufvud att ärligt lifnära sig och andra, att konkurrensen vore nyttig och att det kunde göra allmänheten detsamma om man köpte sin stöfvel eller brödbulle af en examinerad skrå-borgare celler icke, samt att det qvittar oss lika antingen man handlar sig en aln kläde eller en mark såpa af den eller den, blott varan är god och priset billigt. Men man gick längre i sina fria tankar: man tyckte snart, att borgerskapet gick rakt mot tidens anda, höll allt för hårdt på sina stora privilegier och att det deremot gjorde och tänkte allt för litet för att uppväcka och lifva den allmänna rörelsen, utan (åtminstone i små-städerna) mäst lefde aflitet åkerbruk såsom andra bönder, under det att dessa sednare ingalunda fingo sälja ett kött-stycke eller en näfve mjöl på stadens torg, ej sjelft fattande meningen med privilegiet å stads-jordarna, hvilka ingalunda voro ämnade att blott bära råg och potates, utan i stället till handelns och sabrikernas uppkomst borde frambringa allehanda kulturväxter, såsom krapp, tobak, rapps, m. m.; ja, slutligen yttrade man helt djerft, att det väl ej vore så konstigt att vara köpman eller handtverkare. Denna allmänna opinion jemte borgerskapets egen nitälskan för saken har då framkallat friare industri-åsigter och sjelfvaste näringsfriheten; öfver hvilken emellertid så många nu klaga, men ingalunda t. ex. våra snickare, emedan de duga att något producera och vågat flinkt begagna sig af den fria konkurrensen. (Forts.) fu — 2 de NY