armå. Piemontesiskt eller icke alls något! var valspråket; och tack vare detta af krigs ministern adopterade valspråk, voro Gariballis krigare, när de först satte sina fötter på ombardisk mark, trasiga och barfota. Lyck igtvis voro de lombardiska städerna annor lunda sinnade och försågo den tappra trupper med hvad den behöfde. Cavour gjorde så länge han var minister allt hvad han kunde för att motverka denna inskränkta och trång bröstade tendens, men han förmådde icke at helt och hållet bekämpa den, och följden va att Garibaldi hade i stället för 20,000 elle 30,000 icke mer än på sin höjd 5,000 ma under sitt befäl. Nu vistas Cavour på lande och Della Marmora är premierminister. De var fruktan för att den piemontesiska armee skulle förvandlas till en nationell armå, sor gjorde att Garibaldis legion blef upplöst oc som sökte hindra denne utmärkte krigare a åtlyda den allmänna rösten och öfvertaga 01 ganisationen af Central-Italiens åt sig sjelfv lemnade stridskrafter. Och det är denna san ma fruktan, som fördröjer Lombardiets mil tära organisation. Det har gått så längt a konungen erhållit en petition från Milan hvari man ber honom påskynda densamma.