Ur ett bref från Alexandria. Det angenäma intryck, som Alexandria från hamnen gör på den resande, försvinner tyvärr alltför snart. Allt ser här ut som om det vore påbörjadt i stor skala, men sedan blifvit lemnadt i halffärdigt skick. En stor mans ande ger sig tillkänna i Egyptens alla inrättningar, Mehemed Alis snille, som ensamt var i stånd, att frumkalla hvad som tyvärr nu efter hans död, dels af brist på penningar, dels genom österlänningarnes medfödda tröghet eller af andra orsaker, blifvit lemnadt åt förfallet. Från det högsta till det lägsta har allting en anstrykning af halfgjordt arbete. Vicekonungens soldater äro till en stor del europeiskt klädda och jag betraktar med serdeles misstroende deras vapenrockar; jag tycker mig se våra egna soldaters, från hvilka man borttagit axelklaffarne och några öfverflödiga knappar, för att deraf göra en ny egyptisk uniform. Den nya delen af staden består för det mesta af vackra, palatslika byggnader och är alltigenom europeisk. För att komma till dem, måste man olyckligtvis vid fult väder plöja genom en bottenlös dy, vid vackert genom riktiga moln af dam; stenläggning saknas alldeles, likaså gatubelysning, hvarföre hvar och en om aftnarne måste ha lykta med sig. Om man påträffas utan någon sådan, så kommer man i åtnjutande af den alldeles icke afundsvärda lotten, att för natten erhålla gratis logis i polisvaktkontoret. Men äfven om dagarne måste fremlingen ofta ha lykta med sig, för att kunna lotsa sig fram ur den folkskock som samlas omkring honom, så fort han väl sätter sin fot ut på gatan. Hundradetals pojkar med sina åsnor omringa honom straxt och prisa på alla språk, good donkey, god åsna 0. 8. v., deras långöras ofta dolda företräden. En skara andra pojkar, försedda med sin skoputsningsatiralj, falla som vargar öfver den arme resande och erbjuda honom sin tjenst. De inbitna slynglarne ega den märkvärdiga förmågan, att kunna på hvar och ens näsa se hvilken nation han tillhör, och tilltala honom derefter på hans eget språk. Putsa stöflorna! måste jag ständigt höra dessa plågoandar skrika omkring mig. Ibland dessa tvenne vördnadsvärda klasser af Alexandrias befolkning, åsnedrifvarne och skoputsarne, böljar derjemte en mängd arabiska dragomaner eller dolmetscher, hvilka med odräglig envishet lofva att visa den resande alla stadens och traktens märkvärdigheter. I allt detta tumult korsa några hyrvagnar hvarandra, hvilka vilja tvista med de andra om fremlingen och endast lemna honom valet öfrigt att antingen ihjälklämmas af tjenstandarne, som tränga allt hårdare in på honom, eller att nedtrampas af hästarne. Sålunda bringad till förtviflan, finnes för honom intet annat medel till räddning, än att hoppa upp på en åsna och medelst några käppslag, som åsnans egare beskär sitt djur, genombryta folkhopen, som skingras, sedan valet väl blifvit gjordt, för att ånyo skockas omkring ett annat olyckligt menniskobarn. Men den resande trafvar emellertid framåt på sin hårdmulade Bucephalus, följd af den lille barfotade, brune gaminen, som med ihållande skri och då och då vederbörligt applicerade slängar vet att hålla hr långöra i ofta tillochmed snabbt traf. Det är på detta sätt man här tillryggalägger längre sträckor utom staden, man ser tillochmed ej så sällan fruntimmer i manssadlar, utan att detta väcker något vidare uppseende. Den gamla arabiska delen af staden utgör en hopgyttring af oräkneliga, trånga, förfärligt smutsiga gator, förpestade af de gräsliga ångorna från fiskoch köttmånglarebodarne. Hvarje hus har en öppen salubod, som ligger ungefär 1!(7 å 2 fot öfver gatan, utan att dock någon trappa förer dit. Sjelfva boden ir egentligen blott en nisch, som lemnats öppen, då huset byggdes, men är tillräckligt stor att kunna rymma två högst tre menniskor. På det med en matta