ryktet härom som satte folket i förbittring. Nu återstår blott att få veta, hvem eller hvilka som skickat offret i det uppdrag, som blef hans förtjenta bane. Ånyo börjar man betvifla att fredsslutet i Zurich är nära att afslutas, och det heter att konferensen på sista tiden stött på nya svårigheter. Dock finnes åtskilligt som bekrättar de förra berättelserna, att freden i dessa dagar skulle undertecknas. Så skall t. ex., enl. hvad från Paris berättas, Sardiniens ombud vid konferensen, Chevalier Desambrois, af sin regering blifvit autoriseradt att underteckna fredsfördraget. Dröjsmålet måste således vara föranledt från franska eller österrikiska sidan. Courrier du Dimanche innehåller ett fullständigt utkast af italienska förbundet, och af innehållet af fördraget vill man veta följande: Sardinien behåller det distrikt af Mantua-området, hvilket dess armå höll besatt i det ögonblick vapenstilleståndet slöts i Villafranca, och den demarkationslinea, som fastställdes i denna konvention, skall blifva den definitiva gränsen mellan Lombardiet och Venetien. Sardinien öfvertager tvåtredjedelar af Lombardiets egentliga skuld med ungefär 120 millioner och af 1854 års lån en andel af 150 mill., inalles omkr. 270 millioner. — Om man ej skulle hafva någon visshet om när detta fördrag skall undertecknas, så herrskar nu deremot blott en mening om att utsigterna för en europeisk kongress på senaste tiden betydligt förbättrat sig, emedan ett närmande egt rum mellan Frankrike och England. Lord Cowley skall hafva varit mycket belåten med sin resa till Biarritz, och hans mission dit sättes i förbindelse med den af oss förut omnämnda artikeln i Constitutionnel, hvilken i fullkomlig öfverensstämmelse med Englands politik medgifver Italien rättighet att sjelft afgöra sitt öde. Man vill likaledes veta att England och Frankrike blifvit ense om den förestående expeditionen mot Kina. Franske kejsaren skall hafva lofvat England verksamt understöd till densamma, om England vill deltaga i kongressen utan att förut uppställa några vilkor, och härtill skall Lord John Russel, vara villig sedan han fått visshet om, att England icke skall blifva isoleradt, utan har utsigt för att i förening med Frankrike kunna tillförsäkra Italien en tillfredsställande lösning af dess angelägenheter. Vi meddelade i sista numret innehållet af Hertigens af Koburg-Gotha svar på Grefve Rechbergs not. Detta svar skall dock hafva varit långt mildare och endast innehållit en protest mot att han eller hans undersåtare skulle tänka på att genom olofliga medel framkalla förändringar i Tysklands förhållanden. Vid sidan häraf fasthåller han dock, att ett oförändradt upprätthållande af det bestående är en omöjlighet, och att Österrike, hvars uteslutande från Tyskland ingen kan mera än hertigen önska förebygdt, sjelft är intresseradt af att den tyska nationens berättigade fordringar vinna afseende. — Från Madrid berättas att den nye kejsaren af Marocko har ratificerat en traktat, som under hans företrädare afslutades med Spanien. Det berättas äfven att han icke inskränkt sig till detta första försoningssteg, utan äfven gjort fredliga förslag till utjemnande af de nya tvisterna. — Oaktadt spänningen ökar sig mellan Kejsaren af Frankrike och Påfven, fortfara dock de franska biskoparne med demonstrationer till gunst för Påfvens verdsliga makt. Biskoparne af Poitiers ooh Tulle hafva nu följt sina embetsbröders i Orleans och Nentes exempel. Den förstnämnde, hvilken hittills gällt för en den moderataste oeh upplystaste andlige, har uttalat sina åsigter öfver tilldragelsen i Legationerna i form af en protest, och biskopen af Nantes har i en skrifvelse till biskopen i Poitiers i Bretagnes invånares namn gilvit sitt bifall till denna protest. — Enligt underrättelser från Potsdam är det en sorglig visshet, att konungens af Preussen tillstånd, allt sedan månadens början betydligt försämrat sig. På senare tiden har det icke varit tal om att lemna bädden, då monarkens såväl krafter som förmåga att röra sig på ett högst betänkligt sätt aftagit. — Kejsaren och kejsarinnan af Frankrike ankommo d. 10 d:s till Bordeaux, der de mottogos med stor hänförelse. — Påfven afreste d. 8 d:s från Rom till Castelgandolfo, der han skulle mottaga det franska sändebudet, hertigen af Grammont. — Trots turkiska regeringens officiella förklaring blir det af tidnings-korrespondenser och privatbref tydligt ådagalagt, att sammansvärjningen varit utbredd öfver hela landet. De sammansvurne hafva hufvudsakligen ut2lorts af fanatiska nraaetar samt mjiecsnöida al