tes den unge Mozart åter till pianot, och han började spela, efter att först ett par gånger leende hafva nic kat åt den lilla flickan, som stod qvar vid hans sida Hans spel-var så fullkomligt, att alla de närvarandt med spänd uppmärksamhet lyssnade till hvarje ton och då han slutade, genljöd hela salongen af beun dran öfver den sällsynta talang han utvecklade. Jag tror att Wolfgang tillochmed skulle kunna spela uta! att se tangenterna, sade hans fader. — Täck öfve pianot så skall jag försöka; sade Wolfgang. Sedar man verkställt hans begäran, spelade han med der största säkerhet på duken, som betäckte tangenterna När han slutat, alldeles uttröttad af ansträngning, vin. kade Kejsarinnan honom till sig. Wolfgang steg upp och ville springa fram till henne, men, antingen de härledde sig af trötthet, eller ovana att gå på et så glatt golf, hans fot gled framåt och han föll. Der lilla fiickan uppgaf ett skri, sprang fram för att hjel pa honom upp, och frågade: Stötte du dig? — Wolfgang svarade: Jag har aldrig sett någon så sö som du, vill du blifva min lilla hustru? Flickan bras ut i ett klingande skratt. Det kan jag aldrig blifva stackars gosse, sade hon. — Hvarföre icke? frå gade han, vi äro ju lika gamla. — Emedan di endast är en fattig konstnär. — Med tiden kan ja; blifva en stor man! — Jag deremot är Marie An toinette, kronprinsessa af Österrike! — Det gör in genting, jag gifter mig ändock med dig! utropad Wolfgang, till hela sällskapets stora förlustelse, son icke var vant att höra ett så frimodigt språk. Den lilla flicka, hvilken Mozart som barn utval de till sin hustru, var icke så lycklig, att kunna blif va en konstnärs maka. Många år derefter, på samm: dag, som Mozart upphöjdes till skyarne af de hän ryckta innevånarne i Wien, blef denna samma lill flicka, såsom drottning af Frankrike och Ludvig XVI: