on g Göteborg, d. 23 Februari 1859. Det lilla konungariket Sardinien, som i dessa dagar i så hög grad ådrager sig hela Europas uppmärksambhet, liknar vårt kära fädernesland deruti, att det flera gånger spelat en större roll i verldsdramat än man kunnat förmoda i anseende till dess folkmängd och materiella resurser. Och i begge dessa länder är förnämsta orsaken till detta förhållande att söka i regenternas personliga egenskaper. Men skillnaden ligger deri att furstarna af huset Savoyen styrts af mindre romantiska bev ekelsegrunder än våra svenska konungar. En blick på den sardiniska statens historia visar oss detta på det tydligaste. Detta furstehus, sannolikt det äldsta i Europa, herrskade ursprungligen endast öfver grefskapet Savoyen, detta bergiga och ofruktbara land, hvilket ännu erinrar hela Europa om sin fattigdom genom de skaror af bleka och hungertärda barn, som det årligen utsänder. Oaktadt landets befolkning är af galliskt ach icke af germaniskt ursprung, voro grefvarna af Savoyen de tyska kejsarnas vasaller; men afståndet från rikets centralpunkt beröfvade detta förhållande en stor del af dess betydelse. Och genom ett skickligt begagnande af sina länsherrars strider med medtäflare om kejsarevärdigheten och med påfvarna, lyckades det dessa grefvar att småningom förvärfva sig ett fullkomligt oberoende. Nu kastade de sina blickar på det sköna, af Po genomskurna, italienska området, som af sin belägenhet vid foten af alperna har erhållit namnet Piemont (Pied de Mont). Med huset Montferrat kämpade de länge om detta land och blefvo fullkomligt herrar deröfver i femtonde århundradet. Kort derefter erhöllo de hertigsvärlligheten af kejsaren. Efter den tiden har denna stat vetat att så blanda sig i de stora makternas strider, att dess område alltid förökats genom fredssluten, ehuru det stundom sett ut som om den varit nära att få plikta med sin sjelfständighet för sin lust att leka med de stora. Efter spanska successionskriget erhöll det ön Sardinien jemte konungavärdigheten samt, efter Bourbonska ättens restauration i Frankrike, hertigdömet Genua. Men oaktadt all denna maktförökning, är Sardinien ännu en så liten stat, att den endast genom vissa tillfälliga förhållanden kunnat erhålla sin nuvarande betydelse. Victor Emanuel skulle icke varit i stånd att väcka ett ögonblicks oro inom wienerkabinettet, om han, liksom sina företrädare, omsorgsfullt bevarat sitt kungliga prerogativ samt vidmakthållit föråldrade och förhatliga samhällsinstitutioner. Men han blef en farlig granne för Osterrike derigenom att han med en hos en konung sällspord, om icke oerhörd fasthet omfattade det konstitutionella statsskicket och med ovilja afvisade hvarje försök att locka honom in på absolutismens väg. Hans ärliga bemödanden att göra sitt folks förhoppningar till de skönaste verkligheter, hans gynnande af tidsenliga reformer, såväl i kyrkan som i staten, och hans oskrymtade deltagande för