-— VOU —
följaktligen endast kan ses från det inre af
denna täcka begrafningsplats — ett landskap
som, innan det blef genomskuret af kanaler
och jernvägar samt uppfyldt med kapprännings-
banor, var i sjelfya verket bland de vackraste
man kan skåda. Efter att ha en lång etund
fästat sina blickar på denna herrliga utsigt,
var han just i begrepp att vända om samma
väg han kommit, då han af en landtbrukare
fick veta, att det fanns en mycket genare väg
till Willesden, och att han behöfde bara taga
af litet längre fram till höger och följa en
biväg, för att komma dit han ärnade sig. På
grund af denna anvisning, öppnade han en
gallerport och tog af en smal väg, som gick
igenom den vackraste gräsplan man kan tänka
sig, och hvilken, efter åtskilliga krökningar,
förde honom till sjelfva Willesden-vägen. Här
såg han genast på vägvisaren, som satt öfver
den förut beskrifna fängelseburen vid ändan
af byn; och då han ej der fann någon anvis-
ning till Dollis-bill, var han nödsakad att göra
nya förfrågningar och vände sig i sådant af-
seende till en äldre man, som stod icke långt
ifrån fängelsedörren och talte med en annan
person, hvilken på klädseln igenkändes vara
en landtman.
— Hvem söker ni egentligen, min herre?
frågade den tilltalade, i det ban lyfte på
hatten.
— Herr Wood, var svaret.
— Der har ni Dollis-hill, sade mannen och