Det har i dessa dagar händt, hvad som
eljest är sällsynt nog, att vi på politisk väg
fått en erinran om, att den norska etate-
kroppen har samma öfverhufvud som den
svenska. Mäinisterkrisen i Norge, hvilken i
Sverige tilldragit sig stor uppmärksamhet i
följd deraf, att den i sina olika stadier
företett åtskilliga jemförelsepunkter med min-
nesvärda tilldragelser inom vårt eget poli-
tiska lif, har, enligt hvad telegrafen redan
berättat, blifvit couperad på ett sätt, som
önnu mer framkallar jemförelse och fram-
förallt visar, sågom nyss sades, att Sverige
och Norge utgöra ett konungarike.
Huru pass djupgående den politiska vishet
varit, Bom dikterat beslutet att de norska
statsråd, mot hvilka landets representation
uttalat misstroende, skulle återtaga sina af
skedsansökningar, derom finna vi ingen an-
ledning att nu yttra oss, utan inskränka vi
oss endast till anmärkningen, att den metod,
gom nu i Sverige och Norge användts för
att komma ifrån ministerkrieer, är mycket
enkel, så enkel, att den-icke synes lemna
öppen möjligheten för någon som helst va-
riation.
Tyvärr torde norrraännen icke till sitt
fulla värde uppskatta sanningen i satsen:
allt stort är enkelt4. Vi ha någon anled-
ning att antaga detta på grund af det språk,
som de opartiska bladen i Norge fört, af de
uttalanden, som man hört dels från stor-
thiogets majoritet, dels från skilda trakter,
der norrmän gammankommit för att skifta
tankar rörande dagens brännande fråga, och
slutligen af den politiska lifaktighet, som
nu röjer: sig i vårt broderland. Ett nytt
stöd för en sådan uppfattning lemnar äfven
nedanstående artikel ur Kristianiatidningen
Dagbladet, hvilken står på samma ståndpunkt
som storthingsmöajoriten, d. v. 8. majoriteten
i landet. Nämda blad beledsagar tillkänna-
gifvandet af konungens beslut att icke af-
skeda Stangska ministtren med följande be-
traktelse:
Såsom man ger, har trågan blifvit afgjord
genom hvad man brukar kalla en kuvglig
diktamen. Det är företrädesvis den nuvarande
ministören, som sökt att intöra sådana i våra
konstitutionella bruk, och de ha användts vid
flera tillfällen, då det gällt att värna någon af
regeringens medlemmar. mot klander, uttaladt
om deras embetsutöfning -eller politiska hand-
Jingssätt. För alla, som ha en riktig uppfatt
ning utaf och hysa en uppriktig kärlek till
det genom vår författning grundlagda konsti-
tutionella systemet, kan det icke vara något
tvifvel derom, att ett at de beklagligaste miss-
grepp, vill hvilka en regeriog någonsin kan
göra sig skyldig, är att på detta sätt söka att
kringgå grundlagens ord: Konungens person
är helig; han kan icke tadlas eller anklagas.
Ansvarigheten hvilar på hans statsråd.
Det var dertör med fullt fog, som rektor
Steen i sitt anförande under adressdedbatten
krattigt angrep det bedröfliga bruk, som in-
kommit i vårt konstitutionella lif med dikta-
mina till protokollet af konungen sjelf, natur-
ligtvis på statsrådets ansvar och efter dess
tillstyrkan, men dervid konuogen dock med
sin person ställer sig såsom skydd för stats-
rådet, i. stället för att z3tatsrådet skulle utgöra
skydd för konungen.
Ingen laglydig och lojal man skall emellertid
låta förleda sig till att hos någon annan än
konungens rådgifvare söka ansvaret för det,
som nu genom den sista kungliga diktamen
är uttaladt och beslutadt; detta bör vara en
obrottslig pligt hos alla frihetens och ordnin-
gens vänner. Vi skola sedermera få anledning
till att närmare återkomma till detnu träffade
TA rn ve ARR SNR RN OSSE VR