icke hade utrymme för sin högra arm utan
såg sig tvungen att sakta lägga densamma
omkring sin dams smärta lif.
Så suto de tu i allsköns tystnad en stund.
Intet ljud hördes, ja, jag försäkrar det att
icke ens ljudet af en kyss förnams. Men
Nanny blef omsider orolig och frågade om
icke klockan var tio. Mortimer såg sig tvungen
att återgå till lifvets prosa. Sedan han derför
låtit sitt ur repetera, underrättade han sin
prinsessa derom att klockan nyss slagit ?4 10.
Nu gäller det låtom oss ila, ila! och de
ilade ungefär såsom det sker på teatern, men
de två derborta i St Karins ruin i det gamla
Wisby hade säkerligen mycket roligare än
koristerna på den kungliga teatern, då de i
fulla fem minuter Sila, utan att röra sig
från platsen — här klappade åtminstone två
hjertan imot hvarandra.
Sedan lyftade riddaren artigt sin prinsessa
öfver den tillåsta grinden. De voro i det fria
och skyndade verkligen till Pallisaderna, det
fortaste de kunde. Nu voro de på stället
och nu först slog klockan tio. Intet var för-
summadt; Nanny andades lättare, Mortimer
var stolt. Derefter togo de afsked af hvar-
andra. Min saga är slut.
Mortimer tystnade.
Lord Stolthouse åen äldre blåste en lång
ök ur sin cigarr och talade så:
CBra, men var afskedet vid Pallisaderna
ligen så kort?4