icke hade utrymme för sin högra arm utan såg sig tvungen att sakta lägga densamma omkring sin dams smärta lif. Så suto de tu i allsköns tystnad en stund. Intet ljud hördes, ja, jag försäkrar det att icke ens ljudet af en kyss förnams. Men Nanny blef omsider orolig och frågade om icke klockan var tio. Mortimer såg sig tvungen att återgå till lifvets prosa. Sedan han derför låtit sitt ur repetera, underrättade han sin prinsessa derom att klockan nyss slagit ?4 10. Nu gäller det låtom oss ila, ila! och de ilade ungefär såsom det sker på teatern, men de två derborta i St Karins ruin i det gamla Wisby hade säkerligen mycket roligare än koristerna på den kungliga teatern, då de i fulla fem minuter Sila, utan att röra sig från platsen — här klappade åtminstone två hjertan imot hvarandra. Sedan lyftade riddaren artigt sin prinsessa öfver den tillåsta grinden. De voro i det fria och skyndade verkligen till Pallisaderna, det fortaste de kunde. Nu voro de på stället och nu först slog klockan tio. Intet var försummadt; Nanny andades lättare, Mortimer var stolt. Derefter togo de afsked af hvarandra. Min saga är slut. Mortimer tystnade. Lord Stolthouse åen äldre blåste en lång ök ur sin cigarr och talade så: CBra, men var afskedet vid Pallisaderna ligen så kort?4