Svenska folkets tillstånd. IL, Skåne. (Forts.) Närmast intill adeln ställde vi presterna såsom de der varit de mindre jordbrukarnes förtryckare. Öfver det andliga förtryck, som af dem vtöfvats, vilja vi icke här utförligare yttra oss. Det har väl i allmänhet varit här likadant som i de andra provinserna. Oanmärkt bör det likväl icke lemnas, att då konung Oscar framställde till rikets ständer förslag om en utvidgad religionsfrihet, hvarigenom särskilt landsförvisningsstraff för öfvergång till annan kristen bekännelse föreslogs avwt ur lagen utgå, var det just skånska presterna, med framstående målsmän i Färs och Göinge härader, som ifrigast uppträdde och petitionerade deremot, såsom om en stor olycka derigenom skulle dragas öfver landet. Detta var ju också en ofelbarhetsdogm, som af dem vidhölls. I Skåne. äro omkring 100 pastorat, der ännu herremännen antingen direkto som patronatsrättsinnehafvare eller mera indirekt som röstegande afgöra om prestutnämningarne. Förut har förhållandet i folkligt hänseende ställt sig ännu ogynnsammare, Härtill kommer äfven att de mäktige skånska herrarne vid många tillfällen genom sina intima relationer till regeringen föranledt presterliga utnämningar äfven på sådana ställen, der de icke hade någon talan att för egendom utföra. Derigenom har det också händt, vida mera förr än under de sista decennierna, att prester genom herremäns föremälen blifvit församlingarne påtvungna mot de röstberättigades ifrigaste protester. Sådana prestor hafva gemenligen varit och förblifvit folkfiendtliga huskaplaner hos sina välgörare, undergifna alla deras nycker och befrämjare af deras högaristokratiska syften. Det är icke rätt många år sedan förböner hördes i flera patronella kyrkor för församlingens höggrefliga nådiga herrskap o. 8. v. Om nu också detta höggrefliga herrskap vid pastorsfullmaktens utfärdande sett sitt hus tillgodo med vissa licenser i fråga om tionde som borde utgå från åkrarne under deras bruk, så lemnades de öfriga sockentegarne öppna och oskyddade för tiondetagarnes hungriga anspråk; och längst inom alla rikets prorinser har af presterskapet i Skåne den rättigheten öfvats att tillgodoräkna sig tionlekärfvarne på böndernes åkrar och tiondejam, gäss, kalfvar och grisar i deras gårlar. Detta gäller väl egentligast om en förfluten tid, men den är dock icke mera flägsen än att utöfvare af denna rätighet för få år sedan funnits och att innu under förra decenniet formliga bataler utfördes mellan militärpersoner, som itagit sig uppdraget att anställa räkning åkrarne, och tiondegifvare, hvilka beraktade dylika åtgärder som ingrepp i sin hemfrid. Kronofogdar och länsmän betraktas visst innu i allmänhet af den lägre befolkningen om stränga obevekliga herrar; men de utfra likväl icke nu ett så stort förtryck på Wo mindre jordbrukarne som förut och gripa j heller nu så djupt ner i deras fickor om förr. De medelåldrige erinra sig dock nnu tydligt huru i deras yngre år vägarne or ar eri so ep fig ga SSAES ESSEN