fick snart opp. Efter en kort stunds dref
började hon skälla ståndskall och befanns vid
jägarnes fråmkomst arbetande på att komma
under en stor sten. I förmodan att det var
hare, som af någon anlednirg gått under,
ställa nu våra jägare från sig gevären och göra
sig redo att vara behjelplige vid jösses fram-
skaffande, då i en hast någonting skymtade
vid stenens andra sida. Hvad var det? Jo,
en räf, som fann för godt att aflägsna sig och
försvinna. Det var fatalt att mickel kom un-
dan, tyckte man nu, sedan han väl var borta,
och ingenting annat återstod än att visa hyndan
på slaget, för att få dref i gång. Det var
förgäfves; hon brydde sig ej om slaget och
ville ej från stenen. Vid närmare undersök-
ning och lyssnande hördes nu under stenen
ett sakta qvidande. Här var således ett godt
fynd, en räflya med en kull ungar, men som
ingången var alltför trång för att hyndan skulle
kunna komma in, så funderades på något an-
nat medel att framskaffa bytet. En smal, torr
granstör anskaffas, hvarå i lilländen qvarlem-
nas och anskäras till tre, fyra tums längd nå-
gra qvistar, och med detta redskap börjas nu
arbetet under stenen. Lyssnande och upp-
märksam, aktar hyndan troget på hvad som
företages och kan knappt stilla sin ifver, då
vid beröringen med granspraggen ungarnes
qvidande under stenen blir allt högljuddare
och slutligen en af dem följer med ut i öpp-
niogen. För att erfara hvad hyndan möjligen
ville företaga sig med ungen, lägges densamma
framför henne, som genast börjar vända
och -tlicka honom på alia sidor och slutar
med att sakta taga honom i munnen och bära
bort honom under en buske, der hon lägger
sig och bjuder spenarne åt ungen, som också
genast ganska riktigt begagnar sig at anbu-
det. De öfriga ungarne, tre till antalet, fram-
krafsades på samma sätt, och äfven dessa vi-
sade hyndan samma moderliga omvårdnad, så-
som hade de varit hennes egna ungar, med
hvilka hon också troligen förvexlade dem.
Räfuvgarne voro nemligen ännu helt späda
och blinda samt antagligen vid samma ålder
som hyndans egna valpar.
Räfhonan, i sitt moderliga kall utträngd af
den, hon väl minst väntat sig, sprang i början
omkring i närheten af lyan, men sedan hon
en gång blifvit observerad, ehuru något skott
ej lossades på henne, höll hon sig på längre
afstånd och uppgaf korta, hesa skrän.
De fyra räfungarne hemfördes och uppam-
mades de första åtta dagarne jemte de båda
valparne; sedan dödades tre af dem, och en-
dast den fjerde, en hane, fick vara vid lif.
I korthet vill jag berätta denna räfunges
lefnadshistoria, som möjligen kan jiutressera
en och annan djurvän.
Uppfostrad jemte de båda valparne, fattade
han för tikvalpen gärdeles mycken tillgifven-
het, som också af honne besvarades och lof-
vade mycket för framtiden; med hunden åter
lefde han ständigt på krigsfot. Hunden, så-
som den starkare, kufvade väl räfven, dock
gaf sig den senare aldrig, så länge krafterna
stodo honom bi. Ständigt den underliygande
i striden, kände han sin motståndares ömtåli-
gaste punkter och gaf honom sådana tjufbett,
att hunden måste släppa sitt tag, då mickel
genast var på benen, för att på nytt anfalla
och ånyo duka under, och så i oänälighet,
tills han af matthet dignade och sträckte alla
fyra fötterna från sig. Dock hände mången
gång, under det han sålunda låg till utseen-
det halfdöd och liksom främmande för hela
verlden, att hav, om hunden kom honom för
nära, med ens rusade upp och gaf honom ett
nyp, hvarpå ban i hast drog sig undan till
något ställe, dit hunden, som var tjockare och
otympligare, oj kunde komma med.
Mot sin stjufmoder visade han städse all
sonlig aktning och vördnad och följde henne
troget, äfven på promenader ute i det fria,
Tappade han någon gång bort henne, så gaf
han genom ett eget hest skällande sin saknad
tillkänna.
Om dagarne var han temligen stilla samt
låg då för det mesta och sof; om nätterna
deremot var han ständigt i rörelse och hade
då allt möjligt tyr för sig. I rummet sof-
vande personsr — undar sin spädare ålder
fick han vistas inno — fingo för honom aldrig
vara i fred; med deras hår, näsa, med mera,
hade han särdeles mycket att bestyra, och blef
han bortjagad, så kom han snart åter. Mycket
trakterad var han, om någon ville leka med
honom, Ett ibland hans mästerstycken, som
också tog sig ganska bra ut, var att han från
kuschande ställning med ens, såsom uppslun-
gad af en kraftig fjeder, sprang högt upp i
vädret och nedstörtade på ett ställe, der han
sett någon misstänkt rörelse.
Fram på sommaren medfördes han jemte
den öfriga familjen till köping och fick der
till en början gå lös. Snart utkommo dock
elaka rykten; hönsens antal hade, så påstod
man åtminstone och kanske ej utan skäl, på
hetänkligt sätt minskats, alltsedan räfven blif-
vit stadsbo. För att icke vidaro gif7a lastare-
nom rum, och för att, så vidt möjligt vore,
för framtiden bevara hans goda namn och
rykte, kopplades nu vår mickel och sattes i
pension hos en käring, ett stycke från staden.
Här trifdes han dock icke, skild från toster-
modern och lekkamraterna, utan började föra
ett oregerligt lif, skrika och väsnas, helst om
nätterna, till stort men för den gamlas nattro
Slutligen slet han sig lös och rymde, ingen
visste hvarthän. Bud härom ingick till sta-
den och husbonden utkallades, för att om
möjligt tillvarataga rymmaren. Efter att hafva
undersökt terrängen, begaf sig nu N—n ut i