fick snart opp. Efter en kort stunds dref började hon skälla ståndskall och befanns vid jägarnes fråmkomst arbetande på att komma under en stor sten. I förmodan att det var hare, som af någon anlednirg gått under, ställa nu våra jägare från sig gevären och göra sig redo att vara behjelplige vid jösses framskaffande, då i en hast någonting skymtade vid stenens andra sida. Hvad var det? Jo, en räf, som fann för godt att aflägsna sig och försvinna. Det var fatalt att mickel kom undan, tyckte man nu, sedan han väl var borta, och ingenting annat återstod än att visa hyndan på slaget, för att få dref i gång. Det var förgäfves; hon brydde sig ej om slaget och ville ej från stenen. Vid närmare undersökning och lyssnande hördes nu under stenen ett sakta qvidande. Här var således ett godt fynd, en räflya med en kull ungar, men som ingången var alltför trång för att hyndan skulle kunna komma in, så funderades på något annat medel att framskaffa bytet. En smal, torr granstör anskaffas, hvarå i lilländen qvarlemnas och anskäras till tre, fyra tums längd några qvistar, och med detta redskap börjas nu arbetet under stenen. Lyssnande och uppmärksam, aktar hyndan troget på hvad som företages och kan knappt stilla sin ifver, då vid beröringen med granspraggen ungarnes qvidande under stenen blir allt högljuddare och slutligen en af dem följer med ut i öppniogen. För att erfara hvad hyndan möjligen ville företaga sig med ungen, lägges densamma framför henne, som genast börjar vända och -tlicka honom på alia sidor och slutar med att sakta taga honom i munnen och bära bort honom under en buske, der hon lägger sig och bjuder spenarne åt ungen, som också genast ganska riktigt begagnar sig at anbudet. De öfriga ungarne, tre till antalet, framkrafsades på samma sätt, och äfven dessa visade hyndan samma moderliga omvårdnad, såsom hade de varit hennes egna ungar, med hvilka hon också troligen förvexlade dem. Räfuvgarne voro nemligen ännu helt späda och blinda samt antagligen vid samma ålder som hyndans egna valpar. Räfhonan, i sitt moderliga kall utträngd af den, hon väl minst väntat sig, sprang i början omkring i närheten af lyan, men sedan hon en gång blifvit observerad, ehuru något skott ej lossades på henne, höll hon sig på längre afstånd och uppgaf korta, hesa skrän. De fyra räfungarne hemfördes och uppammades de första åtta dagarne jemte de båda valparne; sedan dödades tre af dem, och endast den fjerde, en hane, fick vara vid lif. I korthet vill jag berätta denna räfunges lefnadshistoria, som möjligen kan jiutressera en och annan djurvän. Uppfostrad jemte de båda valparne, fattade han för tikvalpen gärdeles mycken tillgifvenhet, som också af honne besvarades och lofvade mycket för framtiden; med hunden åter lefde han ständigt på krigsfot. Hunden, såsom den starkare, kufvade väl räfven, dock gaf sig den senare aldrig, så länge krafterna stodo honom bi. Ständigt den underliygande i striden, kände han sin motståndares ömtåligaste punkter och gaf honom sådana tjufbett, att hunden måste släppa sitt tag, då mickel genast var på benen, för att på nytt anfalla och ånyo duka under, och så i oänälighet, tills han af matthet dignade och sträckte alla fyra fötterna från sig. Dock hände mången gång, under det han sålunda låg till utseendet halfdöd och liksom främmande för hela verlden, att hav, om hunden kom honom för nära, med ens rusade upp och gaf honom ett nyp, hvarpå ban i hast drog sig undan till något ställe, dit hunden, som var tjockare och otympligare, oj kunde komma med. Mot sin stjufmoder visade han städse all sonlig aktning och vördnad och följde henne troget, äfven på promenader ute i det fria, Tappade han någon gång bort henne, så gaf han genom ett eget hest skällande sin saknad tillkänna. Om dagarne var han temligen stilla samt låg då för det mesta och sof; om nätterna deremot var han ständigt i rörelse och hade då allt möjligt tyr för sig. I rummet sofvande personsr — undar sin spädare ålder fick han vistas inno — fingo för honom aldrig vara i fred; med deras hår, näsa, med mera, hade han särdeles mycket att bestyra, och blef han bortjagad, så kom han snart åter. Mycket trakterad var han, om någon ville leka med honom, Ett ibland hans mästerstycken, som också tog sig ganska bra ut, var att han från kuschande ställning med ens, såsom uppslungad af en kraftig fjeder, sprang högt upp i vädret och nedstörtade på ett ställe, der han sett någon misstänkt rörelse. Fram på sommaren medfördes han jemte den öfriga familjen till köping och fick der till en början gå lös. Snart utkommo dock elaka rykten; hönsens antal hade, så påstod man åtminstone och kanske ej utan skäl, på hetänkligt sätt minskats, alltsedan räfven blifvit stadsbo. För att icke vidaro gif7a lastarenom rum, och för att, så vidt möjligt vore, för framtiden bevara hans goda namn och rykte, kopplades nu vår mickel och sattes i pension hos en käring, ett stycke från staden. Här trifdes han dock icke, skild från tostermodern och lekkamraterna, utan började föra ett oregerligt lif, skrika och väsnas, helst om nätterna, till stort men för den gamlas nattro Slutligen slet han sig lös och rymde, ingen visste hvarthän. Bud härom ingick till staden och husbonden utkallades, för att om möjligt tillvarataga rymmaren. Efter att hafva undersökt terrängen, begaf sig nu N—n ut i