mar, dagar, veckor förflöto, utan att någon
besökte dem eller talade till dem; det var
klostrets tysthet, som följde omedelbart efter
hoflifvets fester. Man skulle nästan kunna
tro att uppassningen bestreds af skuggor, men
fångarnes plågade själar funno nästan en lätt-
nad i denna ensamhet. Intet förhatligt an-
sigte mötte deras blickar, ingen leende hyck-
lerska väckte deras afsky, intet ovänligt ord
tröttade deras öron.
— Ack! hvad Armand Louis och Renaud
måtte vara olyckliga... De söka efter oss,
och de förtvifla! tänkte de ofta.
De sutto vid sina fönster och sågo moln-
skyar och foglar passera förbi. Somliga styrde
kosan åt norr. Hvad skulle icke de unga
flickorna ha velat gifva, för att ega foglarnes
vingar eller skyarnes lätthet!
Men under det de sålunda höllos inneslutna
uti slottet i Prag, hade de vigtiga händelser-
na på krigsskådeplatsen bekräftat baronessan
Igomers förmodan att Wallenstein åter ekullo
bli kallad att öfvertaga högsta befälet öfver
kejsaröns armdåer. Kort efter nederlaget vid
Leipzig hade Tilly förlorat lifvet vid öfver-
gången öfver Lech. Gustaf Adolfs stjorna
lyste med fördubblad glans, och det förödmju-
kade österrikiska husets vapen vädjade nu till
Wallensteins fosterlandskärlek.
Baronessan Igomer var en bland dem som
först blefvo underrättade om de underhand-
lingar, hvilka sedan en tid i hemlighet pågått