mar, dagar, veckor förflöto, utan att någon besökte dem eller talade till dem; det var klostrets tysthet, som följde omedelbart efter hoflifvets fester. Man skulle nästan kunna tro att uppassningen bestreds af skuggor, men fångarnes plågade själar funno nästan en lättnad i denna ensamhet. Intet förhatligt ansigte mötte deras blickar, ingen leende hycklerska väckte deras afsky, intet ovänligt ord tröttade deras öron. — Ack! hvad Armand Louis och Renaud måtte vara olyckliga... De söka efter oss, och de förtvifla! tänkte de ofta. De sutto vid sina fönster och sågo molnskyar och foglar passera förbi. Somliga styrde kosan åt norr. Hvad skulle icke de unga flickorna ha velat gifva, för att ega foglarnes vingar eller skyarnes lätthet! Men under det de sålunda höllos inneslutna uti slottet i Prag, hade de vigtiga händelserna på krigsskådeplatsen bekräftat baronessan Igomers förmodan att Wallenstein åter ekullo bli kallad att öfvertaga högsta befälet öfver kejsaröns armdåer. Kort efter nederlaget vid Leipzig hade Tilly förlorat lifvet vid öfvergången öfver Lech. Gustaf Adolfs stjorna lyste med fördubblad glans, och det förödmjukade österrikiska husets vapen vädjade nu till Wallensteins fosterlandskärlek. Baronessan Igomer var en bland dem som först blefvo underrättade om de underhandlingar, hvilka sedan en tid i hemlighet pågått