. Oo I meteoritfrågan. En af deltagarne i 1871 års svenska expedition till Spetsbergen, adjunkten Th. Fries, har skrifvit en i gårdagens nummer af Posttidningen införd uppsats, deri han först på det kraftigaste vederlägger åtskilliga beskyllningar som i Malmö Snäll-Post blifvit framställda mot danske kandidaten Steenstrup och sedan anställer en kritik öfver antagåndet att de grönländska jernblocken skulle vära fallna från skyn. Då vi, till vidare utredande af denna fråga, här införa sednare delen af adjunkten Fries uppsats, påpeka vi huru slutet deraf helt och hållet öfverensstämmer med den åsigt, som uttalades af den yngre vetenskapsidkaret, hvilken i denna tidning först framställde tvifvel om att de oftanämnda jernblocken voro moteoriter: Hr Fries yttrar: D3å frågan om jernblockens ursprung utgör föremål för lifliga diskussioner man och man emellan, kan jag-ej motstå frestelsen att framlägga några af de skäl, till följe hvaraf jag ej kan känna mig fullt öfvertygad af professor Nordenskiölds i G. H: T. lemnade bevis för deras meteorit natur. Uttryckligen anhåller jag dock att få framhålla, att jag ingalunda är en man af facket, och derföre, om min vän professor N. skulle utan svårighet vederlägga mig, skall jag lätt trösta mig, isynnerhet som jag vet, att flera verkligen sakkunniga, äfven inom vårt land, hysa likartade misstankar om Grönlands-jernets telluriska ursprung. Villigt medgifva vi, att detta jern genom sin nickelhalt o. s. v. så mycket öfverensstämmer med de hittills kända metcor-jernen, att neppeligeå någon skulle dragiti betänkande att antaga det: såsom ovvifvelaktigt meteorjern, om blott lösa, större eller mindre klumpar och block blifvit funna, Annorlunda måste: förhållandet -blitva,, då de ofta omtalade gångarna anträffats, . För oss, deltagare1i 1871 års färd, föreföll det uppenbart, att ett nära samband en gång egt rum mellan dessa och de lösa styckena, varierande till storleken från kolossen på omkring 500 centhers vigt ända ned till en hasselnöts storlek. Det föreföll mer än troligt, att dessa nu rwidade: jernstycken förr suttit fast i berget och, troligea i sammanhang med jerngångarne, derifrån, vid basaltklippans successivt fortgående förvittring och ;söndersplittring, nedrullat utför slutt ningen till hafsstranden samt der af vågsvallet erhållit sin nuvarande rundade form; här och der (t. ex. på den största) qvarsitter ännu på ytan ett tunnt båsaltöfverdrag. Gångarne skulle således hafva utgjort sjelfva, s8å att säga, källan, från hvilken de lösa klumparne kommit — och då meteor-gångar väl endast såsom. skämt kunna vara: berättigade, så återstod för oss endast att anse jernet vara telluriskt, en :åsigt, som vår danska kamrat först bland oss uttalade, Huruvida det uppkommit genom eruption ur jordens inre, må vara osagdt. Att dessa gångars uppkomstsätt utgör cen svår gåta att lösa för en hvär och isyntierhet för meteöritkämparne, torde alla villigt erkänna. Professor N. har: i Gs H; T. framkastat den hypotesen, att de oftast utgöra åter tillhårdnade lemningar af jernblock, som. varit utsatta för söndervittriog, lik den, som dessa jernblock ännu till samlarens stora rörtviflan äro underkastade, Hvad ordet oftast afser, förstå vi väl icke, men våga dock betvifla, att förkläringed i sin helHet är rätt lyckad. En till fint pulver sönderfallen jernmassa, liggande utsatt för luftens och regnetsinflytand2, torde neppeligen : undgå att förvandlas till jernrost (så. sker. åtminstone än i dag på fyndorten), och att detta pulverformiga rost, nedsköljdt i