. Oo
I meteoritfrågan.
En af deltagarne i 1871 års svenska
expedition till Spetsbergen, adjunkten Th.
Fries, har skrifvit en i gårdagens nummer
af Posttidningen införd uppsats, deri han
först på det kraftigaste vederlägger åtskil-
liga beskyllningar som i Malmö Snäll-Post
blifvit framställda mot danske kandidaten
Steenstrup och sedan anställer en kritik öf-
ver antagåndet att de grönländska jernbloc-
ken skulle vära fallna från skyn. Då vi,
till vidare utredande af denna fråga, här
införa sednare delen af adjunkten Fries upp-
sats, påpeka vi huru slutet deraf helt och
hållet öfverensstämmer med den åsigt, som
uttalades af den yngre vetenskapsidkaret,
hvilken i denna tidning först framställde
tvifvel om att de oftanämnda jernblocken
voro moteoriter:
Hr Fries yttrar:
D3å frågan om jernblockens ursprung utgör
föremål för lifliga diskussioner man och man
emellan, kan jag-ej motstå frestelsen att fram-
lägga några af de skäl, till följe hvaraf jag
ej kan känna mig fullt öfvertygad af profes-
sor Nordenskiölds i G. H: T. lemnade be-
vis för deras meteorit natur. Uttryckligen an-
håller jag dock att få framhålla, att jag inga-
lunda är en man af facket, och derföre, om
min vän professor N. skulle utan svårighet
vederlägga mig, skall jag lätt trösta mig, isyn-
nerhet som jag vet, att flera verkligen
sakkunniga, äfven inom vårt land, hysa likar-
tade misstankar om Grönlands-jernets telluriska
ursprung.
Villigt medgifva vi, att detta jern genom
sin nickelhalt o. s. v. så mycket öfverens-
stämmer med de hittills kända metcor-jernen,
att neppeligeå någon skulle dragiti betänkande
att antaga det: såsom ovvifvelaktigt meteor-
jern, om blott lösa, större eller mindre klum-
par och block blifvit funna, Annorlunda må-
ste: förhållandet -blitva,, då de ofta omtalade
gångarna anträffats, . För oss, deltagare1i 1871
års färd, föreföll det uppenbart, att ett nära
samband en gång egt rum mellan dessa och
de lösa styckena, varierande till storleken från
kolossen på omkring 500 centhers vigt ända
ned till en hasselnöts storlek. Det föreföll
mer än troligt, att dessa nu rwidade: jern-
stycken förr suttit fast i berget och, troligea
i sammanhang med jerngångarne, derifrån, vid
basaltklippans successivt fortgående förvitt-
ring och ;söndersplittring, nedrullat utför slutt
ningen till hafsstranden samt der af vågsval-
let erhållit sin nuvarande rundade form; här
och der (t. ex. på den största) qvarsitter ännu
på ytan ett tunnt båsaltöfverdrag. - Gångarne
skulle således hafva utgjort sjelfva, s8å att
säga, källan, från hvilken de lösa klumparne
kommit — och då meteor-gångar väl endast
såsom. skämt kunna vara: berättigade, så åter-
stod för oss endast att anse jernet vara tellu-
riskt, en :åsigt, som vår danska kamrat först
bland oss uttalade, Huruvida det uppkommit
genom eruption ur jordens inre, må vara
osagdt.
Att dessa gångars uppkomstsätt utgör cen
svår gåta att lösa för en hvär och isyntierhet
för meteöritkämparne, torde alla villigt erkänna.
Professor N. har: i Gs H; T. framkastat den
hypotesen, att de oftast utgöra åter tillhård-
nade lemningar af jernblock, som. varit utsatta
för söndervittriog, lik den, som dessa jern-
block ännu till samlarens stora rörtviflan äro
underkastade, Hvad ordet oftast afser,
förstå vi väl icke, men våga dock betvifla, att
förkläringed i sin helHet är rätt lyckad. En
till fint pulver sönderfallen jernmassa, liggande
utsatt för luftens och regnetsinflytand2, torde
neppeligen : undgå att förvandlas till jernrost
(så. sker. åtminstone än i dag på fyndorten),
och att detta pulverformiga rost, nedsköljdt i