och vi ha ingenting sett eller hört! Men då är jag ju inte längre Magnus! Ett ögonblick kände sig den gamle soldaten, oaktadt sin utomordentliga energi, helt och hållet förkrossad af sergen; han nedsjönk på en sten och dolde ansigtet mellan sina händer. — Min stackars husbonde! hvad ha de gjort med honom? upprepade han gång efter annan, i det han grät och snyftade som ett barn. Plötsligt reste han sig upp, räckte den äfvenledes gråtande Carquefou sin hand och sade: — Broder! Fröken de Souvigny och fröken de Pardaillan befinna sig i grefve Pappenheims våld, och Johan v. Werth — jag är säker om att det är han — har bortfört våra husbönder. De ha inga andra än oss att förlita sig på; men om du, likasom jag, är fast besluten att våga allt för att befria dem, så må dessa nedriga banditer väl akta sig; de veta icko hvad två män, sådana som vi, kunna uträtta. — Lita på mig, Magnus! Befall, och jag lyder dig, svarade Carquefou. — Vill du jemte mig svärja på att vi, med fara för våra lif och till och med om det skulle bli nödvändigt att genomströfva hela jorden, skola rädda herr de la Guerche. och herr de Chaufontaine, samt att, ifall den ene af oss dukar under, den andre äfven derefter skall offra sitt blod för vinnandet af detta mål?