vergifae. Då upptäckte man oförmodadt en
dag att han hörde. Bonden saknade honom
och gick rundt omkring för att leta efter ho-
nom: plötsligt fick han se honom och utro-
pade omedvetet: Anders! och Anders vände
sig om och sprang emot honom. Nu gjordes
flera försök och småningom började han fatta
hvad man ropade till honom; ofta förstår han
nu till och med längre samtal. Men du mär-
ker nog, att han lika ofta ingenting förstår.
Jag yttrade min förvåning öfver stumma
Anders, som hittills så litet hade ådragit sig
min uppmärksamhet. Jag tillstår att jag hade
ansett honom för en fjollig och stum person,
som i prestgården åt nådebröd mot att för-
rätta litet arbete. Nu deremot intresserade
han mig, och jag frågade ifrigt efter hans per-
son och lefnadssätt.
— Kriget, fortsatte presten, var en ljusglimt
i Anders lif. För honom står det som en glad
tilldragelse, under des vi andre blott se till-
baka derpå med sorg. Att vi förlorat Slesvig
och dylikt, det tänker Anders inte på, och
sorgen deoröfver är ett intet mot den glädje,
cn enda dag under kriget förskaffade honom.
Han hade med sin styffader — bonden, me-
nar jag — farit in till köpingen. Österrikare
voro der ioqvarterade, och allt var lif och rö-
relse. Den utländska militärmusiken spelade
på torget, och den ville bonden att Anders
skulle höra. Den tycktes också tilltala Anders,
som trängde sig allt längre och längre fram
genom folkmassan mot de spelande, till dess
han slutligen nått sitt mål. Då blef det plöts-
ligt uppståndelse bland folket. Alla villo fram
och ingen visste hvarför. Bonden blef orolig
för sin fosterson och trängde sig fram. Då
upptäckte han Anders midtibland soldaterna,
ifrigt smekande en ung vacker karl, som tycktes
smått besvärad häröfver. Då den stumme fick se
sin fosterfar, sprang han mot honom och drog
honom med sig til! den unge mannen. Denne
var kroat och tjenade som underofficer i öster.
rikiska armån. Den unga mannen hade på
sitt modersmål mumlat något om det påträn-
gande folket och då märkt och förvånats öf-
ver Anders pinsamma ansträngningar att tala.
Han insåg strax, att den stackars gossen var
stum och frågade honom om han var kroat.
Anders nickade. Den stummes glädje tilltog
med hvarje fråga, som officeren gjorde honom,
Bonden kom nu fram, men i detsamma var
det slut på paraden och bataljonen marsche-
rade bort. Dagen derpå måste Anders åter
till staden, för att träffa kroaten, men öster-
rikarne voro då icke längre det. Hvarken förr
eller sedan har Anders sett den efteisökte.
Hvar gång han skall till köpingen är han utom
sig af glädje, ty han tror, att han skäll träffa
sin landsman. Hade du känt hans historia,
skulle du häromdagen ha lagt märke till bur
han log, då du talade om soldaterna och här-
made ljudet af trumpeter.
— Men hvar är han i qväll? Det fingo vi
ju inte veta!
— Han ligger till sängs och blir troligen
sjuk; den största öfverrfaskning, som kunde
träffa honom, har just i dag inträffat, och jag
skulle just till att berätta den, då skildringen
af hans lefnad kom emellan. Han tyckes icke
kunna bära den och måsto behandlas med
mycken försigtighet.
— Mer öfverraskningen; hvari består då
den? utropade jag otålig.
— Kort och godt deri, att han skall hem
till Kroatien. Genom myndigheterna har hans
fosterfar fått ett bref, af hvilket framgår, att
den österrikiska underofficeren vid något till-
fälle hört en berättelse om en kroatisk gosse,
som för flera år sedan, på grund af familjens
små vilkor, skulle sändas till en farbrör i
England, som emellertid aldrig tått mottaga
sin, som det sades, stumma brorson. Under-
officeren hade då berättat sitt äfventyr på
Jutland, och båda berättelserna om Anders öde
hade, förunderligt nog, framkommit till rätter
vederbörandes öron. Efter mycket bråk har
nu ändtligen ett bref från föräldrarne fram-
kommit till den stumma sono.. Föräldrarnes
orträtt medföljde, och vid anblicken af dem
Bråst Anders i gråt. Han ligger nu i feber;
tin gråter han, än skrattar han, och innan han
åter inträdt i sitt normala tillstånd, våga vi
icke verkställa vårt beslut att sända honom
hem.
Jag lemnade snart prestgården och åter-
vände tilllhufvudstadens buller och stim, och
ag glömde snart den stumme:
Ett bref, som jag häromdagen mottog från
farbror, påminte emellertid om honom. Det
heter nämligen i slutet: Från Anders för-
äldrar har fosterfadern haft bref. Anders
lefver i bästa välmåga i sitt hem. Site mo-
dersmål hade han icke glömt ochblef häns
ryekt öfver att höra det talas af alla, För-
äldrarne önska att få honom intagen på ett
institut för döfstumma, och deras önskantyo-
kos genom några välgörares tillhjolp kunna
komma att gå i fullbordan. Han sänder ge-
aoom föräldrarne en: helsning till alla, som vi-
sat honom vänlighet och intresse.