vergifae. Då upptäckte man oförmodadt en dag att han hörde. Bonden saknade honom och gick rundt omkring för att leta efter honom: plötsligt fick han se honom och utropade omedvetet: Anders! och Anders vände sig om och sprang emot honom. Nu gjordes flera försök och småningom började han fatta hvad man ropade till honom; ofta förstår han nu till och med längre samtal. Men du märker nog, att han lika ofta ingenting förstår. Jag yttrade min förvåning öfver stumma Anders, som hittills så litet hade ådragit sig min uppmärksamhet. Jag tillstår att jag hade ansett honom för en fjollig och stum person, som i prestgården åt nådebröd mot att förrätta litet arbete. Nu deremot intresserade han mig, och jag frågade ifrigt efter hans person och lefnadssätt. — Kriget, fortsatte presten, var en ljusglimt i Anders lif. För honom står det som en glad tilldragelse, under des vi andre blott se tillbaka derpå med sorg. Att vi förlorat Slesvig och dylikt, det tänker Anders inte på, och sorgen deoröfver är ett intet mot den glädje, cn enda dag under kriget förskaffade honom. Han hade med sin styffader — bonden, menar jag — farit in till köpingen. Österrikare voro der ioqvarterade, och allt var lif och rörelse. Den utländska militärmusiken spelade på torget, och den ville bonden att Anders skulle höra. Den tycktes också tilltala Anders, som trängde sig allt längre och längre fram genom folkmassan mot de spelande, till dess han slutligen nått sitt mål. Då blef det plötsligt uppståndelse bland folket. Alla villo fram och ingen visste hvarför. Bonden blef orolig för sin fosterson och trängde sig fram. Då upptäckte han Anders midtibland soldaterna, ifrigt smekande en ung vacker karl, som tycktes smått besvärad häröfver. Då den stumme fick se sin fosterfar, sprang han mot honom och drog honom med sig til! den unge mannen. Denne var kroat och tjenade som underofficer i öster. rikiska armån. Den unga mannen hade på sitt modersmål mumlat något om det påträngande folket och då märkt och förvånats öfver Anders pinsamma ansträngningar att tala. Han insåg strax, att den stackars gossen var stum och frågade honom om han var kroat. Anders nickade. Den stummes glädje tilltog med hvarje fråga, som officeren gjorde honom, Bonden kom nu fram, men i detsamma var det slut på paraden och bataljonen marscherade bort. Dagen derpå måste Anders åter till staden, för att träffa kroaten, men österrikarne voro då icke längre det. Hvarken förr eller sedan har Anders sett den efteisökte. Hvar gång han skall till köpingen är han utom sig af glädje, ty han tror, att han skäll träffa sin landsman. Hade du känt hans historia, skulle du häromdagen ha lagt märke till bur han log, då du talade om soldaterna och härmade ljudet af trumpeter. — Men hvar är han i qväll? Det fingo vi ju inte veta! — Han ligger till sängs och blir troligen sjuk; den största öfverrfaskning, som kunde träffa honom, har just i dag inträffat, och jag skulle just till att berätta den, då skildringen af hans lefnad kom emellan. Han tyckes icke kunna bära den och måsto behandlas med mycken försigtighet. — Mer öfverraskningen; hvari består då den? utropade jag otålig. — Kort och godt deri, att han skall hem till Kroatien. Genom myndigheterna har hans fosterfar fått ett bref, af hvilket framgår, att den österrikiska underofficeren vid något tillfälle hört en berättelse om en kroatisk gosse, som för flera år sedan, på grund af familjens små vilkor, skulle sändas till en farbrör i England, som emellertid aldrig tått mottaga sin, som det sades, stumma brorson. Underofficeren hade då berättat sitt äfventyr på Jutland, och båda berättelserna om Anders öde hade, förunderligt nog, framkommit till rätter vederbörandes öron. Efter mycket bråk har nu ändtligen ett bref från föräldrarne framkommit till den stumma sono.. Föräldrarnes orträtt medföljde, och vid anblicken af dem Bråst Anders i gråt. Han ligger nu i feber; tin gråter han, än skrattar han, och innan han åter inträdt i sitt normala tillstånd, våga vi icke verkställa vårt beslut att sända honom hem. Jag lemnade snart prestgården och återvände tilllhufvudstadens buller och stim, och ag glömde snart den stumme: Ett bref, som jag häromdagen mottog från farbror, påminte emellertid om honom. Det heter nämligen i slutet: Från Anders föräldrar har fosterfadern haft bref. Anders lefver i bästa välmåga i sitt hem. Site modersmål hade han icke glömt ochblef häns ryekt öfver att höra det talas af alla, Föräldrarne önska att få honom intagen på ett institut för döfstumma, och deras önskantyokos genom några välgörares tillhjolp kunna komma att gå i fullbordan. Han sänder geaoom föräldrarne en: helsning till alla, som visat honom vänlighet och intresse.