De två fångarne buros ned på en bakgård der en heltäckt vagn väntade, förspänd mec två mulåsnor. Fångarne placerades bredvid hvarandra i vagnen, och sedan Matheus Orls. copp undersökt, om repen voro riktigt till knutna, drog han för gardinerna på bägge sidor, sägande: — Akta er för att göra någon rörelse; vic första försök att fly bli ri nedskjutna son hundar. Mäster Innocent räknade de guldmynt, son Matheus gaf honom, och yttrade: I! — De äro visserligen något lätta, mer vänner emellan bryr man sig ej om sådan: bagateller. Ljudet af en trumpet kom honom att häf tigt spritta till, och han utbrast bleknande: — Tänk, om det nu vore svenskarne! Matheus Orlscopp förvissade sig om att han: pistoler voro laddade och sade derpå med ryn kade ögonbryn: — Så mycket värre för fångarne! Han insvepte sig i sin kåpa, nedfällde kapu schongen öfver ansigtet, lät öppna porten och gick ut i spetsen för alla munkarne, hvilk: omgåfvo vagnen. En svag ljusning visade sig vid Horisonten, men stjernorna voro ännu ickq alldeles försvunna från himmelen. En trupj sachsiska ryttare, som skulle stöta till sven —eka. armen, hade stannat utanför värdshuset för att få sig litet till bästa, Mäster Inno