De två fångarne buros ned på en bakgård
der en heltäckt vagn väntade, förspänd mec
två mulåsnor. Fångarne placerades bredvid
hvarandra i vagnen, och sedan Matheus Orls.
copp undersökt, om repen voro riktigt till
knutna, drog han för gardinerna på bägge
sidor, sägande:
— Akta er för att göra någon rörelse; vic
första försök att fly bli ri nedskjutna son
hundar.
Mäster Innocent räknade de guldmynt, son
Matheus gaf honom, och yttrade: I!
— De äro visserligen något lätta, mer
vänner emellan bryr man sig ej om sådan:
bagateller.
Ljudet af en trumpet kom honom att häf
tigt spritta till, och han utbrast bleknande:
— Tänk, om det nu vore svenskarne!
Matheus Orlscopp förvissade sig om att han:
pistoler voro laddade och sade derpå med ryn
kade ögonbryn:
— Så mycket värre för fångarne!
Han insvepte sig i sin kåpa, nedfällde kapu
schongen öfver ansigtet, lät öppna porten och
gick ut i spetsen för alla munkarne, hvilk:
omgåfvo vagnen. En svag ljusning visade sig
vid Horisonten, men stjernorna voro ännu ickq
alldeles försvunna från himmelen. En trupj
sachsiska ryttare, som skulle stöta till sven
—eka. armen, hade stannat utanför värdshuset
för att få sig litet till bästa, Mäster Inno