— Gör intet väsen, unge man, sade han;
det tjenar ingenting till. Nu är stunden inne,
då jag vill förklara mig öppet för er, efter-
som ni ingenting kunnat gissa. Grefve Pappen-
heim visste, hvilken dag ni afreste hemifrån,
och hvilken väg ni tog...
— Ah, grefve Pappenheim!
— Jag har tjenat under honom ; och det är på
hans befallning jag följt efter er. Således var
det icke en slump som förde mig i er väg.
Jag sade er, när ni kommo hit, att jag var
hemma här; så förhåller det sig ock. Hvad
grefve Pappenheim beträffar, har han varit
alldeles för öppenhjertig emot mig. Fröken
de Souvigny tillhör en förnäm familj, hon är
skön, och dessutom skulle hennes vida kläd-
ning icke kunna inrymma alla de dukater som
komma att tillfalla henne såsom hemgift.
Under sådant förhållande finner jag intet skäl
till att lemna henne åt grefve Pappenheim;
jag behåller henne i stället för min egen räk-
ning — han skall ej få röra ett hår på hennes
hufvud.
— Usling! ropade Armand Louis, i det han
drog sin värja.
Renaud gick till dörren, läste den och
stoppade nyckeln i sin ficka.
Herr Matheus gjorde en axelryckning, niär-
made sig bordet och kastade åter en -Haska
ut genom fönstret.
— Låtom oss icke begå en galenskap, åter-
tog don Gaspard, som nu äfven reste sig upp,