tQuos Deus perdere vult dementat eller på svenska uttydt: Den Gud vill förgöra slår han med blindhet. Vi undra om man ej kan lämpa detta ordspråk på den nuvarande ministörens sätt att gå tillväga uti dagens brännande fråga. För hvar och en som ej är att betrakta såsom behäftad med ofvanstående betänkliga lyte måste det nemligen vara aildeles klart, att intet lämpligare sätt kunnat uttänkas än just det af ministören tillgripna, att sammankalla urtima riksdag, för att komma litet hvar att reflektera öfver huruledes denna fråga visserligen icke inskränker sig till, huruvida vi skola exercera i 30 dsgar eller 80, huruvida indelniogsverket skall aflösas på 15 eller 28 år, huruvida vi skola antaga br Kallstenii eller statsrådet Bredbergs förklariagar m. m., m. m., utan att frågan går vida mer på djupet af hela vårt politiska lif. Det gäller i sjelfva verket att utröna huruvida vårt nya statssick förändrat maktställningen eller ej inom vårt land, eller med andra ord huruvida vi äfven under det nya statsskicket skola fortfarande gå uti byråkratiens ledband. Detta är frågan, och det är svaret på denuwa fråga som i främsta rummet skall lcmnas af den nu sammankallade urtima riksdagen. Förvigsade, som vi äro, att svaret utfallec i en anda, som för den nuvarande ministdran blir allt annat än tilifredsställande kunna vi ej annat än på dess handlingssätt lämpa ofvanstående så ofta citerade ordspråk. Det är nemligen alldeles klart, att om ministåren låtit saker och ting hafva sin jemna gång och väntat till nästa ordinarie riksdag med frågans bringande å bane, så skulle lätt kunnat hända, att den svenska godmodigheten fått öfverhanden och byråkratien sålunda ännu fått någon rast innan man gått densamma på lifvet. Nu åter, då eliten af vår byråkrati, — ty såsom sådan måste den närvarande ministeren anses, — sitter vid styret och begagnar denna sin ställning för att utan rast eller ro liksom med väld framtvinga ett byråkratvänligt beslut, blir följden deraf helt naturligen den att den delen af representationen som representerar svenska folket och ej byråkratien kommer att å sin sida sätta hårdt emot hårdt, och hvar segern slutligen stadnar är ej svårt att förutse. Från vår ståndpunkt skulle vi sålunda egentligen glädja oss åt det falska steg ministdren tagit, ty det leder ofelbart till seger åt de id6er vi omfatta, men vi bekänna dock att vår glädje ej helt och bållet är oblandad. Vi älska nemligen icke begagnandet af våldsamma medel förr än de oundgängligen behöfvas, och detta var i frägans nuvarande ställning ej händelsen. Här varingen ko på isun, och vi skulleicke haft någonting emot om folkets seger öfver byråkratien gått något långsammare än nu ofelbart blir händelsen. Frukten hade då hunnit att mogna något bättre än den nu hinner att göra, och ju mognare frukten är, de2to gagneligare är den för allmänheten. Då det emellertid är byråkratien sjelf som bragt frågan på sin spets, och detta på ett för dess intressen ytterst vådligt sätt bringat hela landet i rörelse, så skola vi visserligen ej spilla många ord på att visa hur oklokt man betett sig, förvissade som vi äro, att konseqvenserna af detta handlingssätt komma att härvidlag tala ett vida begripligare språk än vi skulle kunnat göra.