tQuos Deus perdere vult dementat eller
på svenska uttydt: Den Gud vill förgöra
slår han med blindhet.
Vi undra om man ej kan lämpa detta ord-
språk på den nuvarande ministörens sätt att
gå tillväga uti dagens brännande fråga. För
hvar och en som ej är att betrakta såsom
behäftad med ofvanstående betänkliga lyte
måste det nemligen vara aildeles klart, att
intet lämpligare sätt kunnat uttänkas än just
det af ministören tillgripna, att sammankalla
urtima riksdag, för att komma litet hvar att
reflektera öfver huruledes denna fråga vis-
serligen icke inskränker sig till, huruvida vi
skola exercera i 30 dsgar eller 80, huruvi-
da indelniogsverket skall aflösas på 15 eller
28 år, huruvida vi skola antaga br Kall-
stenii eller statsrådet Bredbergs förklaria-
gar m. m., m. m., utan att frågan går vida
mer på djupet af hela vårt politiska lif.
Det gäller i sjelfva verket att utröna huru-
vida vårt nya statssick förändrat maktställ-
ningen eller ej inom vårt land, eller med
andra ord huruvida vi äfven under det nya
statsskicket skola fortfarande gå uti byrå-
kratiens ledband. Detta är frågan, och det
är svaret på denuwa fråga som i främsta rum-
met skall lcmnas af den nu sammankallade
urtima riksdagen.
Förvigsade, som vi äro, att svaret utfallec
i en anda, som för den nuvarande ministd-
ran blir allt annat än tilifredsställande kun-
na vi ej annat än på dess handlingssätt läm-
pa ofvanstående så ofta citerade ordspråk.
Det är nemligen alldeles klart, att om mi-
niståren låtit saker och ting hafva sin jemna
gång och väntat till nästa ordinarie riksdag
med frågans bringande å bane, så skulle lätt
kunnat hända, att den svenska godmodighe-
ten fått öfverhanden och byråkratien sålun-
da ännu fått någon rast innan man gått den-
samma på lifvet. Nu åter, då eliten af vår
byråkrati, — ty såsom sådan måste den
närvarande ministeren anses, — sitter vid
styret och begagnar denna sin ställning för
att utan rast eller ro liksom med väld fram-
tvinga ett byråkratvänligt beslut, blir följ-
den deraf helt naturligen den att den delen
af representationen som representerar sven-
ska folket och ej byråkratien kommer att å
sin sida sätta hårdt emot hårdt, och hvar se-
gern slutligen stadnar är ej svårt att förutse.
Från vår ståndpunkt skulle vi sålunda egent-
ligen glädja oss åt det falska steg ministd-
ren tagit, ty det leder ofelbart till seger åt
de id6er vi omfatta, men vi bekänna dock
att vår glädje ej helt och bållet är oblan-
dad. Vi älska nemligen icke begagnandet
af våldsamma medel förr än de oundgäng-
ligen behöfvas, och detta var i frägans nu-
varande ställning ej händelsen. Här varin-
gen ko på isun, och vi skulleicke haft nå-
gonting emot om folkets seger öfver byrå-
kratien gått något långsammare än nu ofel-
bart blir händelsen. Frukten hade då hun-
nit att mogna något bättre än den nu hin-
ner att göra, och ju mognare frukten är, de-
2to gagneligare är den för allmänheten.
Då det emellertid är byråkratien sjelf som
bragt frågan på sin spets, och detta på
ett för dess intressen ytterst vådligt sätt
bringat hela landet i rörelse, så skola vi
visserligen ej spilla många ord på att visa
hur oklokt man betett sig, förvissade som vi
äro, att konseqvenserna af detta handlings-
sätt komma att härvidlag tala ett vida be-
gripligare språk än vi skulle kunnat göra.