— Nåväl, låtom oss då gå, yttrade GCar-
quefou; och båda lemnade genast rummet.
Några minuter derefter infördes kapten don
Gaspard och löjtnant Matheus af en betjent i
samma sal, der man ett par timmar förut
superat.
— Hvilken lycklig händelse ha vi att tacka
för denna angenäma öfverraskning? sade don
Gaspard, då han varseblef korgar, fyllda med
frukt, och likörflaskor på ett bord.
— Vi ha bedt er komma till oss igen, en-
dast för att vi måtte ännu en stund få vara
i sällskap med ett par så hyggliga personer
som vi funnit er vara, svarade Armand Louis.
Don Gaspard smålog med miren hos en
katt, som ser en råtta leka i närheten af
sina klor.
— Jag gjorde just min aftonbön, då budet
kom, yttrade den dystre Matheus; Herren må
förlåta mig att jag afbröt andaktsöfningen, för
att icke vara oartig mot er.
Renaud satte fram en stol åt honom.
— Herr Matheus, ni har hos mig väckt
sådana sympatier, sade han, att jag ämnar be
att få skänka er ett minne af min korta
vistelse på 4Maltheserkorset4, till exempel
denna dolk; ni ser att klingan är damascerad.
Matheus Orlscopp räckte fram handen.
— Jag tackar, sade han.
— Åh! inte ännu får ni den, svarade Re-
naud, i det han åter stack dolken i slidan;
det blir först i afskedsstunden.