gen argsint af sig, kommer jag att sticka ett argument, bestående af en sex å sju tum lång dolk, i halsen på honom. Sedan detta skett, svarar jag för att han skall tiga. — Mycket bra! utbrast Renaud. — Mycket bra, ja visst! Men vi? sade Armand Louis. — Ja, vänta bara litet... Under tiden inbjuda ni kaptenen och hans kamrat att tillsammans med er äta litet frukt med fina likörer till. Fröken de Souvigny skall vara så god och spela samt sjunga några vackra stycken för dom. Då bli de idel öra. När jag fullbordat mitt arbete, hvisslar jag härnere under fönstret. Det blir sedan er sak att så använda er vältalighet att ni kunna förmå era gäster att inte ligga något hinder vägen för vår afresa. — Här har jag min vältalighet, sade Renaud, det han slog med handen på sin värja. — Låna mig nu Dominique, fortfor Carquefou. — Hör på, Dominique! ropade Armand Louis, du ställes för en stund under Carquefous kommando; men föfse dig för all del först med vapen. — Kamrat, jag vill vara uppriktig mot dig, återtog Carquefou. Du skall kanske få en och annan rispa i skinnet. Dominique var en rask och beslutsam karl, gom genom sitt umgänge med Carquefou hade lärt sig en smula filosofi. — Vi äro alla dödliga, sade han.