gen argsint af sig, kommer jag att sticka ett
argument, bestående af en sex å sju tum lång
dolk, i halsen på honom. Sedan detta skett,
svarar jag för att han skall tiga.
— Mycket bra! utbrast Renaud.
— Mycket bra, ja visst! Men vi? sade
Armand Louis.
— Ja, vänta bara litet... Under tiden in-
bjuda ni kaptenen och hans kamrat att till-
sammans med er äta litet frukt med fina likö-
rer till. Fröken de Souvigny skall vara så
god och spela samt sjunga några vackra styc-
ken för dom. Då bli de idel öra. När jag
fullbordat mitt arbete, hvisslar jag härnere
under fönstret. Det blir sedan er sak att
så använda er vältalighet att ni kunna
förmå era gäster att inte ligga något hinder
vägen för vår afresa.
— Här har jag min vältalighet, sade Renaud,
det han slog med handen på sin värja.
— Låna mig nu Dominique, fortfor Carquefou.
— Hör på, Dominique! ropade Armand Louis,
du ställes för en stund under Carquefous
kommando; men föfse dig för all del först
med vapen.
— Kamrat, jag vill vara uppriktig mot dig,
återtog Carquefou. Du skall kanske få en
och annan rispa i skinnet.
Dominique var en rask och beslutsam karl,
gom genom sitt umgänge med Carquefou hade
lärt sig en smula filosofi.
— Vi äro alla dödliga, sade han.