— Nej. Hur göra ni?
— Jag antager, att vi rikta ett häftigt an-
fall mot herr N. N., emedan han sagt elle
gjort det eller det. Ett par dagar derefte
få vi ett bref från herr N. N., hvari har
säger, att det är en alldeles falsk beskyllning
han har aldrig hvarken sagt ellsr ens tänk!
något sådant.
Intager ni då inte hans bref?
— Jo, visst tar jag in det, men så tillägg:
vi en bit efter detsamma, hvari vi mycke
beklaga, att vi misstagit oss, men när mar
ihågkommer, huruledes herr N. N. betett sig
under sin embetsmannaverksamhet i öfrigt —
och nu följer en hop anklagelser, som äro vid:
värre än den första. Ni må tro, att, nä
monsieur Urias märker, hvilken konfekt de
vankas hos oss, så förlorar han nog snari
lusten att komma igen.
Och det berömmet måste till och med Klem-
mesens fiender unna honom, att det finns in
gen som förstår att svärta folk så grundligt
som han.
Men här sitter jag och pratar ackurat som
i fordna dagar, då vi sutto tillsammans uppt
på min vindskammare; jag har hela tiden in
billat mig att jag hade dig framför mig, hvil
ket just ej är att undra öfver, om man be:
tänker att jag aldrig varit van att få svar på
tal, när jag språkat med dig. Men under all
detta prat glömmer jag dagens stora nyhet
som sysselsätter hela staden och icke mins