BOTEN AT TRIFaTnE EO VESTRE
Partierna i Frankrike.
(Från Dagens Nyheters korrespondent.)
Bordeaux den 10 juli 1871.
(Slut. fr. fördagsnumret.)
Daktadt all den fÖörbanne else och de oer-
hörda olyckor kejsardömet dragit öfver lan-
det, oaktadt de öppna, färska såren häraf
ännu länge skola svida svårt, har man dock
mest fruktat det bonapartistiska partiet vid
Provinsvalen. Man skulle kunna förundra
sig öfver den oförsynta fräckheten hos detta
parti, att våga framställa kandidater vid de
nu hållna deputerade-valen, att våga till-
foga nationen denna moraliska örfil, och öf-
ver dumdristigheten att räkna på något parti,
man skulle kunna förundra sig häröfver, om
man icke redan vore van att vänta hvad
som helst från det hållet. Mera förunderligt
är det då, att bonapartismen verkligen för-
fogat öfver ett parti. För att åstadkomma
detta parti uppkastades en plan, som natur-
ligen alltigenom hvilade på bedrägeri och
skurkstreck, men som, oaktadt den icke med-
förde åsyftadt resultat, icke dessmindre må-
ste tillerkännas en viss fintlighet och djerf-
het. I första rummet gällde det att iakt-
taga en viss yttre anständighet, och som
namnen bonapartsst, napvlconist, skar något
för mycket i öronen äfven på de mest
döfve och dumbe, så valde man ett annat,
som utom det att der representerade en prin-
cip och sålunda kunde fungera som program,
äfven hade fördelen af en behaglig, mycket
populär klang: man kallade sig tFrihandels-
paårtiet4, I frihandelsprincipen låg ock hela
hetta partis synliga program och naturligt-
vis betonades denna såsom den för nationen
mest vitala frågan för tillfället, kantänka.
Sålunda hade man nu kommit så långt, att
man funnit ett nytt hyggligt namn för
samma gamla system. Men den jemförelse-
vis obetydliga del af den franska nationen,
som känner till och förstår uppskatta den
stora betydelsen af frihandelsprincipen, till-
hör uteslutande den intelligenta bofolknin-
gen, och hos dessa visste man mer än väl
att man icke kunde påräkna några sympa-
tier, att man icke skulle lyckas dupera dem:
med denna falska skylt. Detta var heller
aldrig meningen; det enda parti, man rim-
ligtvis kunde hoppas på, var den stora be-
folkningen i provinsen, på hvars gamla sym-
patier för kejsardömet man var viss. Men
man kände ock att dessa sympatier tagit en
svår törn genom den sista stora katastrofen,
kejsardömet framkallat. Det gällde derför
att på något sätt förmildra intrycket häraf;
att för det ändamålet hålla föreläsningar
öfver frihandelssystemets nytta och nödvän-
dighet för en fransk allmoge, skulle icke
hafva varit stort lönt. Den metoden dög
icke, man måste hitta på någon annan mera
verksam, och valde fördenskull den onekli-
gen radikalaste, om än oförsyntaste, den att
vältra skulden och ansvaret för alla de exem-
pellösa olyckor, som hemsökt landet under
lonnn oförgätliga epok, från kejsardömet och
på dess motståndare — man kastade så-
lunda af masken och visade sin rätta skep-
nad. Man förkunnade som en trosdogm: att
oppositionen ensam inom den gamla lagstif-
tande kåren hade velat och förklarat det
sista kriget och att denna var ansvarig för
alla de olyckor som drabbat landet till den
2 september; att derefter försvarsregeringen
af den 4 september störtat landet i ett än
ytterligare elände, enär hon genom sitt blinda,
