tonalgardisterna drogo sig tillbaka, upptågade
en bataljon qvinnor under ropet: lefve kom-
munen! och började ge eld. De voro väp-
nade med Snidergevär och sköto beundrans-
värdt. Många vackra unga flickor befunno sig
i bataljonens leder. De stredo som demoner,
ja, käckare än gardisterna, tills de, omringade
af öfvermakten, afväpnades. Jag hade den
smärtan att nödgas åse, huru trupperna ned-
sköto 52 af dessa qvinliga fångar. Ungefär
60 fångna nationalgardister skötos på samma
plats och vid samma tillfälle.
Jag fick derefter bevittna en rörande till-
dragelse, som grep mig djupt. Medan lågorna
af det brinnande Paris färgade natthimmelen,
medan kanonerna dånade och gevärselden
smattrade, såg jag en stackars qvinna, som
krupit bakom en kärra och gret bittert. Jag
erbjöd henne ett glas vin och ett stycke bröd.
SNej, svarade hon, jag behöfver det icke;
det återstår mig blott en kort stund attlefva.
Trupperna voro då på andra sidan barrika-
derna, sedan de tagit kasernen Prince Eugdne
och Chåteau dEau. Det var midnatt, och
skottvexlingen hade upphört i denna trakt.
Plötsligt hörde jag sex revolverskott efter hva-
andra, och bakom närmaste barrikad uppstod
stort oväsen. Jag vedervågade lifvet, för att
se ut genom fönstret och fann den olyckliga
qvinnan gripen af fyra soldater, som höllo på
att rycka kläderna af henne. Drifven af jag
vet icke hvilken känsla, lemnade jag huset,
kröp öfver barrikaden och gömde mig bakom
lyktpålen på andra sidan. Jag hörde den
kommenderande officerens barska röst. Ni
är tapper, sade han, ni har dödat två af
mina soldater. Qvionan svarade: må den
Allsmäktiges vrede drabba mig derför att jag
icke dödat flere. Jag hade två söner vid Issy,
som begge blifvit dödade, och två vid Neuilly,
som delat deras öde. Min make har dött på
denna barrikad. Gör nu med mig hvad ni
vill. Jag ville icke höra mer, jag smög bort,
men kommando-ordet eld! ljöd efter mig,
och jag visste då, att allt var förbi.
Vi flydde samma natt från denna ambulans
och inrättade en ny vid en barrikad i första-
den Temple nära Belleville. Der bevittnade
jag en scen, som aldrig skall gå ur mitt minne.
Klockan hade slagit tolf, och det började da-
gas, då jag såg kommunens krigsminister, den
gamle ; Delescluze, långsamt vandra upp för
gatan. Han gick midt på densamma, ehuru
många personer bådo honom att, i anseende
till gevärselden, hålla sig på höger hand tätt
intill husen. Med en af mina engelska vän-
ner skyndade jag efter honom, och vi hunno
just i lagom tid till hörnet af gatan, för att
se huru den stackars gubben steg upp på
barrikaden för att dö. Han hade intet vapen
i hand; han hade blottat hufvudet och öppnat
läderna framför bröstet. Fem kulor träffade
honom i bröstet, halsen och hufvudet. Min
vän svimmade. När han hemtat sig, skyn-
dade vi förbi Baswljen in på Rivoligatan och
kommo ännu en gång till de stora boulevar-
derna. Butikerna voro stängda, men man såg
redan en mängd promenerande, och samma
personer, som nyss skrikit sitt lefve kommu-
nen! högre än alla andra, höllo nu som bäst
på att fjäsa för linieofficerarne och äf alla
krafver ropa: lefve armån! Vi återvände
på nytt till Rivoligatan, och der — medan
stadshuset brann — åsågo vi ett annat sorge-
spel — Longuets och Jules Vallds död. De
begge vännerna hade tillfångatagits på en
barrikad. Vallös blef först skjuten. Men icke
nöjde med att döda honom i den andres åsyn,
genomborrade honom soldaterna med sina ba-
jonetter och sleto i de döda lemmarne, tills
knappt ett spår af mensklig form återstod
dem. Vändande sig derefter till Longuet,
frågade honom befälhafvande officern, om han
ville lemna sådana upplysningar, som kunde
leda till hans kollegers fängslande. Longuet
svarade blott med att blotta sitt bröst och
ropa: gif eld!
Ännu en fasansfull syn. En at kommunens
soldater låg illa sårad och döende bakom en
barrikad i Dunkerque. När Versailles-trup-
perna tagit barrikaden, blef den stackars kar-
len affärdad af en officer på det sätt, att
denne med stöfvelklackarne trampade ut hans
hjerna.
Två dagar derefter hade Paris antagit nära
nog sitt vanliga utseende, och om icke de
ohyggliga spåren af eld och brand varit, skulle
ingen besökande kunnat föreställa stg, att man
nyss måst upplefva sådana fasor
TSEK SS NORR SS TNT CK