tonalgardisterna drogo sig tillbaka, upptågade en bataljon qvinnor under ropet: lefve kommunen! och började ge eld. De voro väpnade med Snidergevär och sköto beundransvärdt. Många vackra unga flickor befunno sig i bataljonens leder. De stredo som demoner, ja, käckare än gardisterna, tills de, omringade af öfvermakten, afväpnades. Jag hade den smärtan att nödgas åse, huru trupperna nedsköto 52 af dessa qvinliga fångar. Ungefär 60 fångna nationalgardister skötos på samma plats och vid samma tillfälle. Jag fick derefter bevittna en rörande tilldragelse, som grep mig djupt. Medan lågorna af det brinnande Paris färgade natthimmelen, medan kanonerna dånade och gevärselden smattrade, såg jag en stackars qvinna, som krupit bakom en kärra och gret bittert. Jag erbjöd henne ett glas vin och ett stycke bröd. SNej, svarade hon, jag behöfver det icke; det återstår mig blott en kort stund attlefva. Trupperna voro då på andra sidan barrikaderna, sedan de tagit kasernen Prince Eugdne och Chåteau dEau. Det var midnatt, och skottvexlingen hade upphört i denna trakt. Plötsligt hörde jag sex revolverskott efter hvaandra, och bakom närmaste barrikad uppstod stort oväsen. Jag vedervågade lifvet, för att se ut genom fönstret och fann den olyckliga qvinnan gripen af fyra soldater, som höllo på att rycka kläderna af henne. Drifven af jag vet icke hvilken känsla, lemnade jag huset, kröp öfver barrikaden och gömde mig bakom lyktpålen på andra sidan. Jag hörde den kommenderande officerens barska röst. Ni är tapper, sade han, ni har dödat två af mina soldater. Qvionan svarade: må den Allsmäktiges vrede drabba mig derför att jag icke dödat flere. Jag hade två söner vid Issy, som begge blifvit dödade, och två vid Neuilly, som delat deras öde. Min make har dött på denna barrikad. Gör nu med mig hvad ni vill. Jag ville icke höra mer, jag smög bort, men kommando-ordet eld! ljöd efter mig, och jag visste då, att allt var förbi. Vi flydde samma natt från denna ambulans och inrättade en ny vid en barrikad i förstaden Temple nära Belleville. Der bevittnade jag en scen, som aldrig skall gå ur mitt minne. Klockan hade slagit tolf, och det började dagas, då jag såg kommunens krigsminister, den gamle ; Delescluze, långsamt vandra upp för gatan. Han gick midt på densamma, ehuru många personer bådo honom att, i anseende till gevärselden, hålla sig på höger hand tätt intill husen. Med en af mina engelska vänner skyndade jag efter honom, och vi hunno just i lagom tid till hörnet af gatan, för att se huru den stackars gubben steg upp på barrikaden för att dö. Han hade intet vapen i hand; han hade blottat hufvudet och öppnat läderna framför bröstet. Fem kulor träffade honom i bröstet, halsen och hufvudet. Min vän svimmade. När han hemtat sig, skyndade vi förbi Baswljen in på Rivoligatan och kommo ännu en gång till de stora boulevarderna. Butikerna voro stängda, men man såg redan en mängd promenerande, och samma personer, som nyss skrikit sitt lefve kommunen! högre än alla andra, höllo nu som bäst på att fjäsa för linieofficerarne och äf alla krafver ropa: lefve armån! Vi återvände på nytt till Rivoligatan, och der — medan stadshuset brann — åsågo vi ett annat sorgespel — Longuets och Jules Vallds död. De begge vännerna hade tillfångatagits på en barrikad. Vallös blef först skjuten. Men icke nöjde med att döda honom i den andres åsyn, genomborrade honom soldaterna med sina bajonetter och sleto i de döda lemmarne, tills knappt ett spår af mensklig form återstod dem. Vändande sig derefter till Longuet, frågade honom befälhafvande officern, om han ville lemna sådana upplysningar, som kunde leda till hans kollegers fängslande. Longuet svarade blott med att blotta sitt bröst och ropa: gif eld! Ännu en fasansfull syn. En at kommunens soldater låg illa sårad och döende bakom en barrikad i Dunkerque. När Versailles-trupperna tagit barrikaden, blef den stackars karlen affärdad af en officer på det sätt, att denne med stöfvelklackarne trampade ut hans hjerna. Två dagar derefter hade Paris antagit nära nog sitt vanliga utseende, och om icke de ohyggliga spåren af eld och brand varit, skulle ingen besökande kunnat föreställa stg, att man nyss måst upplefva sådana fasor TSEK SS NORR SS TNT CK