aftonen var det månsken, hvarför de flesta
af oss uppehöllo sig på däck till kl. 1012,
då några gingo till kojs, medan andra drogo
sig tillbaka till salongen. Plötsligt hörde
vi ångpipan hvissla, och då detta!för oss
så ovanliga ljud icks tpphörde, gingo vi
upp: på däcket för att se hvad som var på
förde. Här mötte oss en syn som var allt
annat än lugnande, ty midt framför oss,
endast på 100 alnars afstånd, sågo vi en
stor ångare, med hvilken en sammanstöt-
ning syntes oundviklig. Itt ögonblick trodde
vi den hade sjöröfvare ombord, ty der hölls
ett förfärligt väsen, och i det ögonblick vi
stötte tillsammans sprungo några af dem
ombord å vårt fartyg, som slapp undan med
ett par hål i förstäfven, medan det andra
fartyget tycktes vilja gå till botten. Våra
båtar sattes genast ut och räddade alla pas-
sagerarne samt några af besättningen, till-
sammans 82 personer, hvaraf 12 fruntim-
mer och barn. De öfrige af besättningen
återvände för att bergå, ombord å fartyget,
men deni sågo vi icke mera till, enär en storm
straxt derefter uppstod ock vi icke vågade
ligga längre på samma stäile. Vi köllo oss
dock någorluuda i närheten, men nästa mor-
gon sågo vi hvarken spår af fartyget e!ler
båtarne. Då vi på grund af den skada vårt
fartyg erhållit icke kunde gå vidare, åter-
vände vi till Suez. Här ligga vi nu och
Gud vet när vi komma vidare. Skeppet
hade endast turkar och araber ombord och
tillhörde vicekonungen af Egypten. Felet
var helt och hållet deras, och den påbör-
jade ransakningen derom har ännu icke ledt
till något resultat. Det värsta är dock att
vi ligga och förspilla tiden, som i detta fall
är mycket dyrbar, emedan vi skulle vara i