Uffe stod på batteriet vid. Sönderborg och blickade med innerlig tillfredsställelse ned öfver brohufvudet. — Nu tror jag att vi ha lagt grundstenen till Dannevirke, tänkte han, ihågkommande Viggos ord, att Dannevirke återuppföres öfverallt, der danske män värna fosterlandet. Och Uffe hade rätt, ty det första stycket af Slesvigs fastland var nu återtaget, visserligen ett mycket litet stycke, men likväl gauska vigtigt och betydelsefullt; det var ett lufthål för den på Als instängda danska hären, vägen till Slesvig var nu öppen; när lämpligt tillfälle gafs, kunde danskarne med hela sin styrka kasta sig öfver fienden och drifva honom mot södern, der han var hemma. Det lyckades icke fienden att frånrycka oss det lilla landstycket: både landsoldaten och båtsmannen voro på sin post. Mellan armåns och flottans befälhafvare herrskade då ingen småaktig afundsjuka, hvar och en var beredd att underordna sig och lyda, när det gällde fosterlandets räddning. Det var en. lycklig tid: Danmark hade hvarken. flyende generaler eller sofvande örlogskaptener.