japancesaro äro lyckliga att få skåda ansigtö
mot ansigte, troddes dväljas, böjde folket
sig ned samt höll sina ansigten mot jorden
under hela tiden, medan denna symbol af en
oinskränkt makt öfver 35 millioner själar
passerade.
Dehb nu Började ott fitigt reformerande,
men som var förenadt med ganska stor fara
för reformatorerna. En af de ledande och
mest liberala ministrarne fick sitt hufvud
afhugget af några Kioto-banditer midt på
ljusa dagen, då han återvände från hofvet;
häraf läto emellertid hans kolleger icke af-
skräcka sig, och i maj 1869 sammanträdde
ett parlament i Yedo och öppnades af ett
kejserligt ombud, som lade medleinmåtnö på
hjertat att de borde Sfoga sig efter tidens
fordringar4. Men den största af alla refor-
mer bestod deri att daimioerna återlämnade
sina län åt kejsaren. Den första vinken om
lämpligheten af denna storartade hyllnings-
gärd gafs af furst Koga, den rikaste magnat
i kejsardömet, hvilkens årliga inkomst sadbs
uppgå till 30 A 40 millioner fdr; han j jemte
Satsuma och Hågra andra daimioer införde
en skrift i officiella tidningen af mycket
egendomlig beskaffeahet, för hvars hufvud-
innöhau här endast i största korthet kan
redogöras. Deri framställes, hurtisom; enligt
de skrifvandes ödmjuka mening, den stora
rikskroppen icke för en enda dag bör vara
stympad. Kejserliga familjen har, alltsedan
dess himmelska förfäder grundade riket, un-
der årtusenden oafbrutet fortplantat sig.
Den har således nu samma rättigheter som
från början, Det tillhör kejsaren att gifva
och att taga igen. Fordomdågs styrde han
öfver landet i dess helhet, men under me-
deltiden tillskansade sig åtskilliga individer
större eller mindre jordområden. Det var
då tykunerna kommo till väldet och dessa
gåfvo jordlotter åt enskilda personer att råda
öfver, hvaraf följden blef ctt tillstånd af
laglöshet. Men nu bör: kejsaren sjelf öfver-
taga styrelsen öfver det hela, och makten
skall hädanefter vara en och odelbar. Det
är i kejsarens land vi lefva, och för den
föda yi förtära ho vi att tacka kejsarens
män som odlat jorden, Hvad kunna vi då
kalla vårt eget? Derför böra vi nu erbjuda
oss att återgifva åt kejsaren våra besittnin-
gar, som vi orättmätigt innebafva. Må allt
utgå från. kejsaren, må rikets alla angelä-
genheter skötas af honom, på det att våra
inre förhållanden måtte kunna bli på ett
tillfredsställande sätt ordnade.
Denna daimioernas ocgennytta kan man väl
säga sakna exempel i historien. Kejsardö-
mets hela adel hörsammade nemligen furst
Kogas uppmaning; inom några få månader
var en stark feodal-aristokrati, som tnder
århundraden tillskyndat regeringen så myc-
ket förtret, totalt försvunnen, och öfver hela
Japan råder nu med oinskränkt makt blott
en myndighet, den kejserliga. De goda verk-
ningarne af denna förändring visade sig tyd-
ligt sistlidne år, dä ett japanesiskt statslån
med lätthet upptogs i London. En sådan
kredit skulle laudet säkerligen icke ha haft,
om daimioerna envisats att bibehålla sitt välde
öfver hvar sitt landområde.
Men hvarför afstodo de derifrån? De
tvingades icke dertill; tvärtom voro de mäk-
tiga nog att sjelfva. göra sin vilja gällande.
De hade -störtat tykunerna; de hade åter-
upprättat mikadons välde och det tycks som
skulle de snarare, i likhet med så många
andra länders aristokrati, ha fordrat heder-
lig vedergällning af suveränen för det att
de för hans skull satt lif och förmögenhet
på spel. Det hade icke alls varit underligt,
om dessa förnäma herrar, sedan mikadon
genom deras medverkan väl blifvit installe-
rad i Yedo, skulle af honom genom en sär-
skild lag fått sin makt öfver de resp. länen
utvidgad. I stället härför skyndade de sig
att nedlägga sina ärfda rättigheter för kej-
sarens. fötter ,.. Denna adelns lojalitet må-
ste, enligt vår åsigt, tillskrifvas samma teo-
kratiska uppfattning, som förmådde det lägre
folket att under-dödstystnad sänka sina huf-