japancesaro äro lyckliga att få skåda ansigtö mot ansigte, troddes dväljas, böjde folket sig ned samt höll sina ansigten mot jorden under hela tiden, medan denna symbol af en oinskränkt makt öfver 35 millioner själar passerade. Dehb nu Började ott fitigt reformerande, men som var förenadt med ganska stor fara för reformatorerna. En af de ledande och mest liberala ministrarne fick sitt hufvud afhugget af några Kioto-banditer midt på ljusa dagen, då han återvände från hofvet; häraf läto emellertid hans kolleger icke afskräcka sig, och i maj 1869 sammanträdde ett parlament i Yedo och öppnades af ett kejserligt ombud, som lade medleinmåtnö på hjertat att de borde Sfoga sig efter tidens fordringar4. Men den största af alla reformer bestod deri att daimioerna återlämnade sina län åt kejsaren. Den första vinken om lämpligheten af denna storartade hyllningsgärd gafs af furst Koga, den rikaste magnat i kejsardömet, hvilkens årliga inkomst sadbs uppgå till 30 A 40 millioner fdr; han j jemte Satsuma och Hågra andra daimioer införde en skrift i officiella tidningen af mycket egendomlig beskaffeahet, för hvars hufvudinnöhau här endast i största korthet kan redogöras. Deri framställes, hurtisom; enligt de skrifvandes ödmjuka mening, den stora rikskroppen icke för en enda dag bör vara stympad. Kejserliga familjen har, alltsedan dess himmelska förfäder grundade riket, under årtusenden oafbrutet fortplantat sig. Den har således nu samma rättigheter som från början, Det tillhör kejsaren att gifva och att taga igen. Fordomdågs styrde han öfver landet i dess helhet, men under medeltiden tillskansade sig åtskilliga individer större eller mindre jordområden. Det var då tykunerna kommo till väldet och dessa gåfvo jordlotter åt enskilda personer att råda öfver, hvaraf följden blef ctt tillstånd af laglöshet. Men nu bör: kejsaren sjelf öfvertaga styrelsen öfver det hela, och makten skall hädanefter vara en och odelbar. Det är i kejsarens land vi lefva, och för den föda yi förtära ho vi att tacka kejsarens män som odlat jorden, Hvad kunna vi då kalla vårt eget? Derför böra vi nu erbjuda oss att återgifva åt kejsaren våra besittningar, som vi orättmätigt innebafva. Må allt utgå från. kejsaren, må rikets alla angelägenheter skötas af honom, på det att våra inre förhållanden måtte kunna bli på ett tillfredsställande sätt ordnade. Denna daimioernas ocgennytta kan man väl säga sakna exempel i historien. Kejsardömets hela adel hörsammade nemligen furst Kogas uppmaning; inom några få månader var en stark feodal-aristokrati, som tnder århundraden tillskyndat regeringen så mycket förtret, totalt försvunnen, och öfver hela Japan råder nu med oinskränkt makt blott en myndighet, den kejserliga. De goda verkningarne af denna förändring visade sig tydligt sistlidne år, dä ett japanesiskt statslån med lätthet upptogs i London. En sådan kredit skulle laudet säkerligen icke ha haft, om daimioerna envisats att bibehålla sitt välde öfver hvar sitt landområde. Men hvarför afstodo de derifrån? De tvingades icke dertill; tvärtom voro de mäktiga nog att sjelfva. göra sin vilja gällande. De hade -störtat tykunerna; de hade återupprättat mikadons välde och det tycks som skulle de snarare, i likhet med så många andra länders aristokrati, ha fordrat hederlig vedergällning af suveränen för det att de för hans skull satt lif och förmögenhet på spel. Det hade icke alls varit underligt, om dessa förnäma herrar, sedan mikadon genom deras medverkan väl blifvit installerad i Yedo, skulle af honom genom en särskild lag fått sin makt öfver de resp. länen utvidgad. I stället härför skyndade de sig att nedlägga sina ärfda rättigheter för kejsarens. fötter ,.. Denna adelns lojalitet måste, enligt vår åsigt, tillskrifvas samma teokratiska uppfattning, som förmådde det lägre folket att under-dödstystnad sänka sina huf