Uffe vinner befordran. Våren hade nu kommit med all sin skönhet, och när Uffe i den tidiga morgonstunden vandrade genom den ljusa bokskogen och hörde staren sjunga och bofinken qvittra, då tyckte han, det var så besynnerligt att tänka på att kriget pågick i dessa nejder. Men när han steg upp på höjderna omkring Sönderborg och såg öfver sundet, då vittnade de nedbrända bondgärdarne, de rykande tomterna och de nedtrampade siädesfälten om den sorgliga verkligheten. Dock var det endast sällan Uffe kände sig illa till mods vid åsynen af denna förödelee, ty han befann sig väl, både hvad kropp och själ beträffar, och började få smak för krigarelifvet. Efter de ansträngande marscherna, efter de utståndna farorna fann han det särdeles angenämt att sitta under Niels Johannsens blomstrande äppelträd och putsa geväret eller skära båtar åt bondens små söner, med hvilka han afslntat ett hjertligt vänskapsförbund. Det glösa lifvet behagade Uffe mycket, han fick u icke tillfölle att försjunka i sina förra melankoliska betraktelser öfver lifvets ända. mäl, den jordiska glädjens förgänglighet o. s. v., ty när man för hvar dag har utsigt till att bli ihjälskjuten som en sparf blott för det att en eller annan tysk får lust till ått undersöka, huru låpgt hans kula kan nå, så anser man