I hans väsen hade en söndring uppstått, han var
icke längre en person utan två, och den ena
af dessa personer manade honom att skynda sig
fram och uppfylla sin pligt, under det att den
andra höll honom tillbaka, för att spara hans
lif — och mellan dessa tvänne stod han nu
såsom fullkomligt viljelös. Det var alldeles
samma tillstånd som det hvari han hade be-
funnit sig, då han stod utanför kapten Ros-
ling dörr och läste bokstäfverna på namnplå-
ten, utan att kunna lyfta upp handen för att
draga på klocksträngen. Det var en andlig
förlamning. Situationen var icke på långt
när så farlig som den hade varit vid Danne-
virke och Annettehöj, der Uffe dristigt störtat
sig in midt i det värsta kulregnet; mån på
dessa ställen hade Uffe icke haft den ringaste
känning af denna dödsfruktan, som nu intagit
honom.
— Detta är den första bit slesvigsk jord
vi få tillbaka, sade Björn; vill ingen annan
taga den i besittning, så skall jag göra det.
Dessa ord ryckte Uffe ur det tillstånd af
orörlighet, hvari han befann sig. Det första
stycke af Slesvigs jord — och detta skulle
ing af en norrman! nej, aldrig!
an ionan Björn hade trädt ur ledet, sprang
Uffe förbi honom, fattade en spade, och i det
han stötte deni mefken, ropade han:
— Kamrater! det är det första slesvigskt
jordstycke vi nu skola återvinna; låt icke an-
dra taga denna ära från oss!