I hans väsen hade en söndring uppstått, han var icke längre en person utan två, och den ena af dessa personer manade honom att skynda sig fram och uppfylla sin pligt, under det att den andra höll honom tillbaka, för att spara hans lif — och mellan dessa tvänne stod han nu såsom fullkomligt viljelös. Det var alldeles samma tillstånd som det hvari han hade befunnit sig, då han stod utanför kapten Rosling dörr och läste bokstäfverna på namnplåten, utan att kunna lyfta upp handen för att draga på klocksträngen. Det var en andlig förlamning. Situationen var icke på långt när så farlig som den hade varit vid Dannevirke och Annettehöj, der Uffe dristigt störtat sig in midt i det värsta kulregnet; mån på dessa ställen hade Uffe icke haft den ringaste känning af denna dödsfruktan, som nu intagit honom. — Detta är den första bit slesvigsk jord vi få tillbaka, sade Björn; vill ingen annan taga den i besittning, så skall jag göra det. Dessa ord ryckte Uffe ur det tillstånd af orörlighet, hvari han befann sig. Det första stycke af Slesvigs jord — och detta skulle ing af en norrman! nej, aldrig! an ionan Björn hade trädt ur ledet, sprang Uffe förbi honom, fattade en spade, och i det han stötte deni mefken, ropade han: — Kamrater! det är det första slesvigskt jordstycke vi nu skola återvinna; låt icke andra taga denna ära från oss!