— Åh, en ren tillfällighet, svarade Palo i sorglös ton, jag gick ut för att skala bark till mitt brod, och då tog jag den här med, ifall jag händelsevis skulle påträffa någon räf, som ville släppa till sitt skinn till ett par vVantar för vintern. Palos konstlade lugn förde Alphild helt och hållet bakom ljuset, och hon betraktade icke längre med misstro den långa, blanka knifven eller pistolens svarta mynning. På trappan stod fru Katarina och sade, i det hon räckte Palo handen: — Välkommen, gamle vän, du kommer gom voro du sänd af Gud.