— Åh, en ren tillfällighet, svarade Palo i
sorglös ton, jag gick ut för att skala bark till
mitt brod, och då tog jag den här - med, ifall
jag händelsevis skulle påträffa någon räf, som
ville släppa till sitt skinn till ett par vVan-
tar för vintern.
Palos konstlade lugn förde Alphild helt och
hållet bakom ljuset, och hon betraktade icke
längre med misstro den långa, blanka knifven
eller pistolens svarta mynning.
På trappan stod fru Katarina och sade, i
det hon räckte Palo handen:
— Välkommen, gamle vän, du kommer gom
voro du sänd af Gud.