EM oo ÄT TARA MR 8 i RA AA
bärare åt mig sjelf för att öfverlemna ett bref,
Jag fick af-håns sekreterare, som är en de-
puterad från Bologna, höra, att generalen skulle
med nöje mottaga mig och min hustru kloc-
kan åtta samma aåfton, åtminstone uppfattade
jag det så.
Punktligt på den utsatta tiden inställde vi
oss i prefekturen. Jag hade rekognoscerat
platsen vid dagsljus och visste att man, för
att komma till den flygel der den italienske
hjelten bor, måste passera öfver borggården,
längs en täckt gång till den vackra trädgården
bakom prefekturpalatset, gå in genom en af
de många små dörrarne och uppför en smal
trätrappa till de tre små tarfligt möblerade
räm, som äro det enda prof på residenssta-
dens gästfrihet, hvilket Garibaldi kunnat för-
mås ätt mottaga. Den stora porten till pre-
fekturpalatset var stängd, då vi ankommo, men
mobilgardisterna söm voro på vakt läto oss
utan lösen passera genoin en sidoport. Ingen
portvaktare, polisman eller domestik fanns till-
städes, hos hvilken vi kunde fråga oss fram,
men vi nådde utan svårighet trädgården. Då
Yi kommit dit, var det emellertid ej lätt att i
mörkret urskilja just den lilla dörr, genom
hvilken jag gått in på morgonen. Intet ljus-
sken Syntes till utom i rummen i öfre vånin-
gen, der Gambetta sätt vid sitt arbete. Vi
öppnade etter hvarandra flera orätta dörrar,
och i en passage snafvade vi ötver en hög
tombuteljer — qvarlefvor från den förre pre:
fektåns hr Paul dIvoys festligheter. :Slutli-
gån funno vi den rätta trappan, men måste
försigtigt trefva oss fram. Huru mycket jag
än hört talas om Garibaldis enkla vanor, kände
jag mig likväl öfverraskad deraf, att ingen af
hans betjening tänkt på att sätta så mycket
som ett enda ljus i trappan, då han väntade
besök. Då jag kommit upp i entresolens: för-
stuga, knackade jag flera gånger på dörren till
ett litet rum, der jag på morgonen sett flera
officerare och andrå personer vänta på att
blifva mottagna. Då intet svar följde, för-
sökte jag på en annan dörr, som knappt var
synbar i det djupa mörkret. Slutligen föll ett
ljussken genom nyckelhålet och dörren öpp-
nades af en ung italienare i skjorta och byxor,
strumpa på ena foten och den andra bar och
som syntes högst förvånad öfver anblicken af
främlingar.
Generalens kammartjenare, ty det var han,
höll tydligen på att kläda af sig för att gå
till sängs. Jag uppgaf genast i mitt sinne
allt hopp att den dagen träffa lejonet, men
frågade likväl efter general Garibaldi. Ge-
neralen har nyss gått till sängs, lydde sva-
ret. Jag är ofantligt ledsen att ha stört ho-
nom, men han lofvade mig ett samtal klockan
åtta, och hon slår just nu. Kammartjenaren
begaf sig med detta besked till ett inre rum.
hvarifrån han inom en minut återvände, sä-
gande, att generalen menat klockan åtta på
morgonen och nu redan lagt sig; men om vi
ej generade oss för att gå in i hans sängkam-
mare, skulle det vara honom ett nöje att mot-
taga oss. Naturligtvis tvekade vi ej att mot-
taga anbudet af en så fullkomligt privat au-
diens ho8s en stor man. Vi infördes och kam-
martjenaren framsatte tvenne länstolar vid si-
dan af sängen. Det första som frapperade
mig, då jag såg Garibaldi lytta sitt hufvud
från kudden och utsträcka sin hand för att
helsa oss, var att han såg mycket yngre ut
än jag föreställt mig. Jag kände till hans
utseende efter en gravyr som jag egde, en
kopia efter en målning af Fagnani, söm jag
alltid trott och nu vet är det bästa porträtt
af honomsom finnes. Jag har aldrig sett en
man af hans ålder så lätt berörd af tiden.
Godhet och renhet i förening med mycken in-
telligens strålade i hans drag. Det egendom-
liga behag och intagande sätt, hvilka enhvar
som talat med honom sökt att beskrifva, fann
jag fullkomligt motsvara, till och med öfver-
träffa mina förväntningar. En amerikansk kor-
respondent, mera förfaren i konsten tointer-
view än jag, skulle troligen rent ut hafva
frågat generalen, hvad härvarande regering
sagt honom oeh hvad han tänkte om utsig-
terna för kriget. Men jag ansåg mig förbun-
den att omsorgsfullt afhålla mig från alla
frågor, hvilka han möjligen skulle känt sig
tveksam om huru han skulle besvara. På
min fråga efter Riciotti berättade mig gene-
ralen, att då han sednåst hörde af honom, Vår
han på Korfu; han hade så plötsligt lemnat
Caprera, att hans söner ej visste om hans af-
resa, men han var öfvertygad, att då de fingo
veta, att han begifvit sig till Frankrike, skulle
de båda komma efter. Han försäkrade det ej
vara sanont, såsom tidningarne uppgifvit, att nå-
gra rödskjortor funnos i Tours; de af hans
legion, som väntade honom i Chambery, voro
ej ens ännu ekiperade. Han uttalade mycken
tillgifvenhet för åtskilliga gemensamma vänner
i England, och hans klara blick strålade ännu
klarare, då han uttalade sin förhoppning, att
några engelska frivilliga skulle sluta sig till
honom. Efter en qvarts timmas förlopp steg
jag upp för atttaga afsked; ty jag ville ej
beröfva invalideh ett ögonblicks hvila, men
han uppehöll mig, stående bredvid : sängen,
ännu en god stund. Han log bifallande åt
min anmärkning, att en bland de sällsammaste
af detta sällsamma års händelser var att se
honom såsom gäst i ett franskt prefekturpa-
lats och i samma stad, der för sex månader
sedan Pierre Bonaparte ransakades och fri-
kändes. Då vi slutligen aflägsnade oss, tac-
kade han oss upprepade gånger för vårt be-
sök i de mest smickrande ordalag.
Då han satt uppe i sängen såg jag, att
hans armar voro magra och hans fingrar nå-
LL FR me mr tigt nm AR. han 44alri