Raoul, som med spänd uppmärksamhet lyssnade fill hans ord, gissade ätt om än bankiren visste något, så visste han dock icke allt. Hän insåg, att herr Fauvel hade blifvit förd på villospår, och att han i detta ögonblick lät bedraga sig af skenet och för att få fram sänningen började han: — Herr Fauvel, jag ber er . .Men ljudet af dernä röst var tillräckligt att få all bankirens harm att återvända. — Tig! utbrast han med: tordönsstämma. Tig! Ett ögonblicks tystnad inträdde, som blott afbröts af-fru Fauvels snyftningar. — Jäg kom bit, sade bankiren, i den fasta afsigten ätt öfverraska och döda er båda. Jag har öfverraskat er, men mödet . . . modet sviker mig . . . Jag kan icke döda en obeväpnad man. Raoul försökte attprotestera. — Låt mig tåla, afbröt herr Fauvel honom; ert Uf är i mina: händer, icke sannt? Lagen ursäktar en kränkt äkta mans vrede. Men jag häller mig icke till lagen, jag ser der på kaminen en revolver, make till min, tag den och försvara er . .. — Aldrig! — Försvara er! återtog bankiren, idet han höjde pistolen, försvara er, eller . . . fräonlt såg mynningen af herr Fauvels rovolver midt för sitt bröst, han blef förskräckt och grep vapnet på kaminen.