— 402 —
— Bkrifvit? . . . till hvem? och hvarom?
— Till Beauocaire, till Lafourcade, för att
få veta nemnet på Valentines man.
— Du tänker således ständigt på henne?
— Ständigt.
— Du har icke uppgifvit hoppet att få se
henne?
— Mindro än någonsin.
— Ack, min bror, det är derför att du
icke besinnar, att den, du älskade, är en an-
nan mans hustru och förmodligen familjemo-
der. Skall hon samtycka till att se dig hos
sig? Vet du, om du icke derigenom skall
bringa oro och förvirring i honnes lif, och
om du icke skall bereda henne ånger och
Borg?
— Jag är vansinnig, jag vet det, men min
galenskap är mig dyrbar.
Han talade på ett sådant sätt att Louis
insåg, att Gastons beslut var oåferkallcligt;
det oaktadt förändrade han icke sitt sätt,
tänkte, såsom det tycktes, endast på att roa
sig, men nästan hela dagen passade han på
de bref, som kommo. ?
Han visste hvilken tid posten kom förbi
och han var alltid ute för att taga mot den:
var han tillfälligtvis borta med sin bror vissto
han hvår de bref, som kommit under dagens
lopp, brukade läggas, och han lagade alltid
att han kom först dit.
Hans försigtighet blef också belönad. Då
han påföljande söndag mottog brefven af post-