nungens trontal vid RM slutande. d. 14 maj, 1870. Göde herrar och svenske män! Det riksmöte, som vi hu afsluta, kommer att i häfden, intaga sin plats bland dem, som. icke verkat, stora och genomgripande förändringar i statsskicket eller i din borgerliga lagstiftningen. IT de ämnen, angående. hvilka önskningar om förändring väl gifvit, sig tillkänna, men utan att riksdagen kunnat inom! sig. komma till öfyerensstämfelse; och klarhet, ställas på styrelsenfordringar om ett kraftigt ingripande. Jag skall alltid samvetsgramnt vinnlägga mig om, allt göm kan bidraga till våra sämhällsinrättningars fullkomnande. Genom vidtagna grundlagsändringar i fråga öm de rättigheter, som tillkomma främmande trosbekännare, hafva vi gifvit ett ojäfaktigt bevis på den fördragsamhet. mot olika tänkande, som. svenska. folket. redan länge hyst. Statsregleringen är: af: eder uppgjord utan tillökning i någon af skattebördorna. Detta här icke kunnat ske utan inskränkningar i de: af mig, begärda anslag, jemte samlade besparingars anvisande. Huruvida statens inkomster komma att i verkligheten uppgå till de af eder beräknade belopp, kan endast framtiden utvisa. I detta ögonblick kunna vi med goda förhoppningar skåda mot kommande dagar. Företagsamheten i borgerliga yrken har börjat återvinna sin spänstighet, och för landtmannen står det innevarande året lika rikt på glädjande löften, som det gistförflutna var välsignadt af alla goda gåfvors gifvare. Med förtröstan att det skall oss förunnas att vid nästa möte under gynsamma förhållanden och med enig samverkan främja det: älskade fosterlandets trygghet och utveckling, hemförlofvar jag eder nu och förblifver eder, gode herrar och svenske män, alle samtligen samt hvar och en isynnerhet, med all kunglig nåd och ynnest städse välbevågen. Den första frasen i förestående tal är dunkel. Åtskilliga af dem som hört talet förmena. att Konungen velat säga att styrelsen: icke brustit i initiativ, Frasen skulle sålunda vara ett afvisande af brr Henning Hamiltons ock Stjernblads i första kammaren gjorda påståenden Andra la i konudgens yttrande hellve sett ett nytt och lofvande program för framtiden. De stora frågorna, om livilka den nyss afsängne finansministern en gång talade, skulle sålunda blifva omhandtagne af rel ;eringen, Ställningen inom riksdagen är sannerligen dertill icke uppmuntrande. I Att riksdagen föga uträttat, är en san l