det andra! — O, min älskade, mitt lifs
glädje! Du, oskyldiga engel! Hvi afklippte
Parcerna din lifstråd just i det ögonblick,
den fullt vaknat till lifvet och anade lyc-
kan? Är då allt en blind slump, eller är
allt Jogiska följder af något föregående? ...
Jag tror så och har alltid trott, att menni-
skorna i stort och smått sjelfva bereda sina
öden, men olyckhändelser kunna icke be-
räknas, icke förekommas — de äro således
barn af slumpen? Dock, hur underliga in-
finna de sig ej stundom, just i ögonblick
som gifva dem sken af att vara foster af
den omutliga rättvisa, som genomgår verlds-
alltet! . . . Det rykte, som alltjemt äflades
att göra fadren brottslig, (sannt eller ej)
mördade sonen . . . Och nu träffade olyc-
kan dottren genom en mången gång bety-
delselös oförsigtighet . .. Min Gud! Un-
derliga äro dina vägar . .. Den instinkt-
lika ovilja, jag från första stunden erfor för
denne Rudolf, tränger sig nu mäktigare än
någonsin på mig, och oqväfbara röster ropa
till mig, att han ensam är upphofvet till
alla de olyckor, som störtat öfver mig och
dem jag haft kära . . . O, min Amelie! Min
ljufva engel! Underliga spöken stiga tpp
ur din graf, tankar, som aldrig rymdes i
min hjerna så länge du lefde, sålänge ditt
egande var målet för mitt lif... Nu, nu
ser jag allt uti en annan dager, och jag fa-
sar för mig sjelf . . . Känslor af hat, tankar