på möjligheten af hämdens njutning genom-
korsa mitt hufvud, bemäktiga sig min själ...
Ah, mitt lif har så plötsligen förlorat allt
som gaf det värde, allt som underhöll de
ädlare impulserna, att jag icke mera är jag
sjelf .. . Har jag icke rätt uti att för-
banna mina dagars upphof och en hvar som
ställde sig i vägen för min lycka? — ——
Så rasade Wilner vid de häftiga utbrot-
ten af sin sorg, och mellan dessa förföll han
i en apati, som gjorde honom otillgänglig
för all tröst.
Doktor Bernard slösade förgäfves på ho-
nom alla de resonemanger, som hans kall-
blodighet kunde uttänka; och Martha och
Karin allt det grannlaga deltagande, deras
goda hjertan kunde ingifva dem, men alla
dessa bemödanden strandade mot en sorg,
som hvarje dag ökades i stället att mildras.
För Aspvikens skönhet rustade man nu
till en begrafning, lika tyst och enkel som
hennes bröllop varit ståtligt och bullrande.
Sorgen var alltför djup, för att någon skulle
hafva haft sinne att tänka på andras om-
döme eller fåfängans tillfredsställande. Till
och med Leiler, slagen af häpnad öfver den
oväntade vändning förhållandena tagit, lät
allt passera så, som man önskade d. v. s.
på det minst störande sätt.
Fru Maria ensam smyckade för sista