på möjligheten af hämdens njutning genomkorsa mitt hufvud, bemäktiga sig min själ... Ah, mitt lif har så plötsligen förlorat allt som gaf det värde, allt som underhöll de ädlare impulserna, att jag icke mera är jag sjelf .. . Har jag icke rätt uti att förbanna mina dagars upphof och en hvar som ställde sig i vägen för min lycka? — —— Så rasade Wilner vid de häftiga utbrotten af sin sorg, och mellan dessa förföll han i en apati, som gjorde honom otillgänglig för all tröst. Doktor Bernard slösade förgäfves på honom alla de resonemanger, som hans kallblodighet kunde uttänka; och Martha och Karin allt det grannlaga deltagande, deras goda hjertan kunde ingifva dem, men alla dessa bemödanden strandade mot en sorg, som hvarje dag ökades i stället att mildras. För Aspvikens skönhet rustade man nu till en begrafning, lika tyst och enkel som hennes bröllop varit ståtligt och bullrande. Sorgen var alltför djup, för att någon skulle hafva haft sinne att tänka på andras omdöme eller fåfängans tillfredsställande. Till och med Leiler, slagen af häpnad öfver den oväntade vändning förhållandena tagit, lät allt passera så, som man önskade d. v. s. på det minst störande sätt. Fru Maria ensam smyckade för sista