med de ömmaste namn, men allt var förgäfves — den olyckliga gaf ej tecken till lif. Ord kunna ej återgifva föräldrarnes förtvidan, tjenstfolkets förvirring, nyfiknas och deltagandes trängsel i förstugor och korridorer. Betjenten hade nog sans att kasta sig på en häst och rida efter doktor Bernard. Ryktet ilade med blixtens hastighet till när och fjerran och träffade äfven Wilners öron. Han hoppades på Famas lögnaktighet, men sprängde en häst för att fort nog hinna få visshet om olyckan. Då man slutligen nödgats antaga omöjligheten att återkalla Amelie till lifvet, blef frågan hur olyckan kunnat tima? Tjenstfolket togs i förhör och alla öfverensstämde deruti, att Lina, som brukade passa upp henne, hade i vanlig tid eldat rummet, att Amelie då ej varit inne, utan, ehuru sent, varit ute i trädgården, några hade sett henne nere vid sjön, till och med ute på isen, som ansågs för allt annat än säker. Lina berättade vidare, att Amelie komreit in, under det hon bäddade, och hade då afskedat henne med till:ägelse, det ingen fick störa henne, ty hon var illamående och ville genast gå till sängs, och hon hade då sändt med Lina biljetten till modren. Då flickan en stund sednare kom åter med modrens svar, satt hon och skref och såg