med de ömmaste namn, men allt var för-
gäfves — den olyckliga gaf ej tecken till lif.
Ord kunna ej återgifva föräldrarnes för-
tvidan, tjenstfolkets förvirring, nyfiknas och
deltagandes trängsel i förstugor och korri-
dorer.
Betjenten hade nog sans att kasta sig
på en häst och rida efter doktor Bernard.
Ryktet ilade med blixtens hastighet till
när och fjerran och träffade äfven Wilners
öron.
Han hoppades på Famas lögnaktighet,
men sprängde en häst för att fort nog hinna
få visshet om olyckan.
Då man slutligen nödgats antaga omöj-
ligheten att återkalla Amelie till lifvet, blef
frågan hur olyckan kunnat tima?
Tjenstfolket togs i förhör och alla öf-
verensstämde deruti, att Lina, som brukade
passa upp henne, hade i vanlig tid eldat
rummet, att Amelie då ej varit inne, utan,
ehuru sent, varit ute i trädgården, några
hade sett henne nere vid sjön, till och med
ute på isen, som ansågs för allt annat än
säker. Lina berättade vidare, att Amelie
komreit in, under det hon bäddade, och hade
då afskedat henne med till:ägelse, det in-
gen fick störa henne, ty hon var illamående
och ville genast gå till sängs, och hon hade
då sändt med Lina biljetten till modren.
Då flickan en stund sednare kom åter med
modrens svar, satt hon och skref och såg