Hon vände sig, sprang upp och gjorde en rörelse, som om hon ämnade skynda bort. Men i samma ögonblick stod han vid den länge sökta vännens sida, han slingrade armen om hennes hals, tryckte henne iutill sig och kysste henne många gånger. Derefter böjde han hennes ansigte litet åt sidan, för att riktigt få betrakta sin skatt: så gledo händerna, som vänligt och varmt tryckt hennes kinder, ned åt hvar sin sida, till dess den ena slutligen fastnade i hans västficka, under det den högra armen smög sig omkring hennes midja och med en knappt märkbar tryckning vände henne om. Tysta vandrade båda vägen hemåt. Karin väntade länge på utt hennes ledsagare skulle bryta tystnaden. Men nu skymtade husen i byn redan fråm, och så frågade hon: — Hvarför är du så tyst, Olle? Han svarade ej, men då hon upprepade frågan, kastare han hufvudet hastigt tillbaka och säde:; -Åh, jag är en tok, Karin, en rtor tok. Det var ingenting annat — ja, du har skäl att skratta åt mig — men det är nu så, att förut när jag såg på dig, tyckte jag att du såg så annorlunda ut mot hvad du plägar. Hur såg jag då ut, Olle? hviskade hon mycket sakta. Han hörde icke frågan, utan fortsatte gladt och lifligt att tala, utan att