Hon vände sig, sprang upp och gjorde en
rörelse, som om hon ämnade skynda bort.
Men i samma ögonblick stod han vid den
länge sökta vännens sida, han slingrade
armen om hennes hals, tryckte henne iu-
till sig och kysste henne många gånger.
Derefter böjde han hennes ansigte litet åt
sidan, för att riktigt få betrakta sin skatt:
så gledo händerna, som vänligt och varmt
tryckt hennes kinder, ned åt hvar sin sida,
till dess den ena slutligen fastnade i hans
västficka, under det den högra armen smög
sig omkring hennes midja och med en knappt
märkbar tryckning vände henne om.
Tysta vandrade båda vägen hemåt.
Karin väntade länge på utt hennes led-
sagare skulle bryta tystnaden. Men nu skym-
tade husen i byn redan fråm, och så frå-
gade hon:
— Hvarför är du så tyst, Olle?
Han svarade ej, men då hon upprepade
frågan, kastare han hufvudet hastigt tillbaka
och säde:;
-- Åh, jag är en tok, Karin, en rtor tok.
Det var ingenting annat — ja, du har skäl
att skratta åt mig — men det är nu så,
att förut när jag såg på dig, tyckte jag att
du såg så annorlunda ut mot hvad du
plägar.
Hur såg jag då ut, Olle? hviskade hon
mycket sakta. Han hörde icke frågan, utan
fortsatte gladt och lifligt att tala, utan att