— IU — synes mig godt! Är jag icke herre i mitt hus? Ja eller nej! — Jag gör dig ju ingen förebråelse, Albin, och du är icke rättvis, då du låter din vrede . .. — Nog, jag vill icke se några tårar. — Albin! fordrar du väl, att jag med hjertat fullt af sorg skall ega styrka nog att framtvinga ett leende på mina läppar? Ah, Aibin! jag vet du är icke elak, ehuru du understundom visar dig grym. — Klagovisor nu igen, moralpredikningar! Johanna den förståndiga, tror jag, återfaller i sin roll. — Johanna den förståndiga, tror jag, förtjenade numera att kallas Johanna den olyckliga, svarade den stackars qvinnan. Och ur stånd att längre hålla sig lugn, gömde hon sitt ansigte i sina händer och föll i gråt. Helene skyndade till sin mor och omfomnade henne. — Ill! Jag tror lfickungen var inne, mumlade smeden. Höjande rösten något, tillade han: — flelbae, kom hit, får jaz tala vid dig. Flickan ualkades fadren med nedslagna blickar. — Hvarför har du icke lagt dig än? frågade Purier. — Jmedan jag önskade se dig denna afton, min far.