Om statskyrkan i vära
dagar.
I Frankrike, Tyskland, Italien och —
sedan några år, äfven i England — föregå
två starka rörelser: den ena riktad mot
statkyrkornas bestånd, den andra mot de-
ras presterskaps stela konservatism. Den
sistnämnda existerar i ännu högre grad i
Sverige än Åtminstone inom den prote-
stantiska och reformerta kyrkan i Tysk-
land och Frankrike. I England synes stå
för dörren att det anglikanska prester-
skapet skall vakna till insigt af nödvän-
digheten att reformera sina trosatser och
göra något afseende på den teologiska
vetenskapens utveckling. Denna rörelse
i England blir en följd af den protestan-
tiska statskyrkans upphäfvande i Irland.
Vi tillåta oss hemta en väl skrifven upp-
sats om detta ämne ur Kristianstads-
bladet:
Det är bekant, att i kraft af parlsmonts-
beslut, som af engelska drottningen blifvit
stadfästadt, den biskopliga kyrkan i Irland
äntligen förlorat sitt privileginm såsom en
f staten underhållen kyrka. Don 1 jaunari
1871 skall hon skiljas fån staten, och de
erkebiskopar och biskopar, som äro i spetsen
för henue, kuuna då ej längre innebafva plat-
sor i öfverhuset. Vidare upphör hun att, åt-
minstone geuxom skattebidrag eller tionde, vara
doterad af staten. Hon är, med undantag at
hennes räntor utaf egendomar och andra gåf-
vor, numera disendowed. Hennes puvarande
presterskap förbliiver visserligen för lifstiden
1 åtojutande af betydliga inkomster, men
detta sker genom ett ersättningsbelopp, an-
visadt fråa en speciel fond. Det biskopliga
presterskapet i Irland kan nu ordna sig go-
nom en fast och hädanefter fri kyrka, ehuru
med mindre löner. Hennes egendom skall
nemiigen kapitaliseras och på en gång af
staten utbetalas, hvarefter kyrkan kan sköta
sig sielf, bäst hon vill, samla sina spridda
medlemmar, bestämma p:esternas eflöning
efter behag och vara fullkomligt oberoende,
men naturligtvis aldrig mera göra anspråk
på vidare bidrag af staten. Detta ör sav-
nerligen ingea liten fördel för den biskopliga
kyrkan. Staten skävker den icke obetydliga
summan af nio millioner riksdaler såsom er-
sättning för de donationer, som kyrkan anses
hafva fåt af cnakilda perroner alltsedan år
1660. Dessutom mer än fjortoa millioner,
hvaraf räntan är afsedd till det lägre pre-
sierskapets aflöring. Hvad som lemna: till
det högre presterskapet (mer än åttioåtta
millioner) låter så fabulöst, att vi knappast
våga nedskrifrva det. Från hvilken sida man
än betraktar saken, måste man medgifva, att
Gladstone bebandlat den episkopala kyrkan i
Irland med en skonsamhet, att icke säga ar-
tighet, som borde befria honom från de före-
bråelser och skymford, som ru utösas öfver
hozom.
I anledning af denna märkvärdiga tilldra-
gelse, har Englands främste biskop, nemligen
erkebiskopeu af Canterbury, nyligen hållit
ctt tal, hvari han ifrågasatte, hvad den en-
gelska statskyrkanbade att göra, såväl med af-
seevde på hennes närvarande ställving, som
hennes utsigter för framtiden. I betraktande
af tvenne makter, som nu äro i så stor verk-
samhet, nemligen å ena sidan vidskepelse osh
å den andra otro, anmärkte han, attför Eng-
lands kyrka stå åtskilliga medel tiil buds,
som ingen annan kyrka eller inrättning i veri-
den besitter: först och främat hennes rena
lära och kraftiga predikan; för det andra
den vigt, hon fäster vid folkets uppfostran och
utvecklivgen af det menskliga förnuftet, oci
hvarigenom hon lämpar sig mera äfven efter
e mera bildade klassernas känslor och he-
MIR ENT RER RAK ENA RE TTT NIE E TTTAE