narna, då man fick njuta af den glädje Ma-
rianne spridde omkring sig.
Ester märkte ganska väl, att hon var ingen-
ting i sitt eget hus, der Marianne var allt.
Alla, från manien till den ringaste af tje-
narne, betraktade de Marianne, såsom den al-
lena styrande herrskarinnan, hvars minsta
vink måste åtlydas. Omkring Marianne kon.
centrerade sig all tillgifvenhet och Ester
kände, hvad hon aldrig känt vid Nannys sida,
atthon var försummad och att hon ej skulle
mäkta höja sig öfver den rol af nolla som
fallit på hennes lott. Icke ens hennes far
brydde sig om att fästa något afseende vid
hennes önskningar, om de stodoi strid med
Mariannes, Esters nedslagerhet och svart-
sjuka stegrades, och då hon i ensamhet om
aftnarna tänkte öfver allt detta, grät hon så,
som hon aldrig förr gråtit. Hon vakade
ofta hela nätter, förtärd af sin svartsjuka;
men då morgonen kom, skyndade hon med
feberaktig otålighet till sina värf, för att
under utöfvandet af dem glömma sina lidan-
den.
Ester bar dessa svåra pröfningar med en
sinnesstyrka, som man aldrig skulle kunnat
vänta af henne. Hon var aldrig glad, det är
sannt, men hon var alltid vänlig och uppmärk-
sam och qväfde ella utbrott af svartsjuka.
Marianne å sin sida lefde blott för nöjet
och var outtröttlig i att uppfinna nya för-
stöter och att anlita alla de resurser, som