haft de genomträngande ögonen fästade på honom. Andreas klädde sig för att ofördröjligen fullända det påbörjade brefvet och derefter begifva sig till anatomisalen. På bordet låg hans mors bref, ännu ouppbrutet. Han slet upp omslaget, men lade brefvet åter från sig och började gå af och an på golfvet. Minnen från hans barnaoch ynglingaår trängde sig på houom. Med hvart och ett af dem var ju modren sammanlänkad. I allt återfann han hennes obegränsade kärlek, heon2s inne:liga åstundan att bilda sonen till en rättänkande, samvetsgrann man, som hyste aktning för allt stort, ädelt, moraliskt och se odligt. Det var ett panorama från förflutna tider, som framställde den flitiga, arbetsamma och för sitt barn sträfvande modren i cen så ljus och skön dager, att den bilden tvingade den afsina känslor förvillade sonen att ödmjukt böja sitt hufvud och erkänna att han icke lönat henne så, som han bort. Andreas var beherrskad af en dåraktig passion; men denna känsla egdelikvälicke makt att qväfva kärleken till modern. De minnen, som nu trängde sig på honom, måste uppvä hans ädlare instinkter. Han aunade sl a iramför hennes bref, erRöunande att han satt foten på en väg, som