Efter första veckan, sedan du rest, var
jag ganska artig mot min man. Jag till
talade honom, då vi träffades; jag sjöng.
då han bad mig, och jag frågade honom
artigt vid frukosten, om han behagade mera
kaffe. — Jag ansträngde mig att vara så
uppmärksam som möjligt; öm och hjertlig
kunde jag icke vara. Det var ganska an-
strängande att hålla u: med artigheten
Gud ska veta, att jag aldrig stått ut der-
med, så framt icke tanken på dig uppehållit
mitt mod.
Nu kommo följderna af mina artigheter,
och dessa voro bedröfliga.
Erik började att spela samma rol, som
då vi voro förlofvade. Han berömde min
sång, kysste mina händer och sade, att han
höll af mig. Vackra:saker hemfördes, allt
hvad han ansåg kunna roa mig, fick jag
Ständigt fjäsade han omkring mig, något som
stämde mig illa till mods, emedan hans hjert-
lighet erinrade om huru väl han spelat sin
rol, då han friade. Jag kände:-mig mycket
retad. Med bästa vilja i verlden kunde
jag icke afhålla mig från att uttala ord,
som icke voro så särdeles vänliga.
Du vet att jag tycker mycket om kon-
fekt. Min man har icke en enda gång va-
rit i staden utan att medföra sådan hem åt
mig. Han gjorde så äfven under fästmans-
tiden. Hvarje gång han gaf mig en dylik
påse, kände jag blodet bränna på mina kin-