EA nn — Nej, jag var det icke, men nu är jag det, svarade Ester och ämnade gå förbi svägerskan, för hvilken hon hade liksom en inre motvilja. Nanny hejdade henne. — Dröj ett ögonblick, jag önskar säga dig något. Ester stannade och Nanny fortfor: — Du kan ej med mig, min åsyn besvärar dig, det lönar icke, att du nekar derför, jag ser, att du ej erhållit något fördelaktigt intryck af mig, men jag bjuder dig Bu min hand till vänskap, skjut den ej från dig; en aning säger mig, att du, liksom jag, är alt utom lycklig. Ester betraktade Nanny och gjorde dervid den upptäckten att Nanny hade ett ovanligt vackert och ädelt utseende. Ester hade ej vårdat sig om att observera detta förr. Tf ter denna upptäckt lade hon sin hund i svägerskans, med de orden: -Ja, låt oss vara vänner, jag är i behof af tillgifvenhet. Nanny try:kte hennes hand, och Ester återvände till gästerna. Det föreföll henne, då hon åter befann sig bland dem, com om hon varit mindre beklagansvärd än några ögonblick förut; hon hade fännit en vän och ett hjerta, som troget älskade henne. Den försmådde Andreas hade fått ett värde, som han förr aldrig egt i hennes