EA nn
— Nej, jag var det icke, men nu är jag
det, svarade Ester och ämnade gå förbi svä-
gerskan, för hvilken hon hade liksom en
inre motvilja.
Nanny hejdade henne.
— Dröj ett ögonblick, jag önskar säga
dig något.
Ester stannade och Nanny fortfor:
— Du kan ej med mig, min åsyn besvä-
rar dig, det lönar icke, att du nekar der-
för, jag ser, att du ej erhållit något fördel-
aktigt intryck af mig, men jag bjuder dig
Bu min hand till vänskap, skjut den ej från
dig; en aning säger mig, att du, liksom jag,
är alt utom lycklig.
Ester betraktade Nanny och gjorde dervid
den upptäckten att Nanny hade ett ovanligt
vackert och ädelt utseende. Ester hade ej
vårdat sig om att observera detta förr. Tf
ter denna upptäckt lade hon sin hund i
svägerskans, med de orden:
-- Ja, låt oss vara vänner, jag är i be-
hof af tillgifvenhet.
Nanny try:kte hennes hand, och Ester
återvände till gästerna.
Det föreföll henne, då hon åter befann
sig bland dem, com om hon varit mindre be-
klagansvärd än några ögonblick förut; hon
hade fännit en vän och ett hjerta, som
troget älskade henne.
Den försmådde Andreas hade fått ett
värde, som han förr aldrig egt i hennes