hvilken Hlliogats dem genom borttagandet at pilen från sve iska koppsrmyntet, hvilken pil blifvit ditsatt till en åminnelse af dalfolkets trohet och tapperhet i striden mot danskarne... Den. allmänna meningen var, att ro geringen handlat mycket illa mot dalkarlarne. En bygdv olikhet med en annan gifver sig tillkävsna på många sätt och, bland annat, i de sånger som sjungas i provinsen. Doua gäller naturligtvis icke om alla sånger, af hvilka några äro af en allmän och föga betecknande karakter. Så är det t. ex. icke gerna möjligt att draga någon slatsats med hänseende till det provinsiela skaplynnet af följande qväde; hvilket man till sin-förvåving ofta hör framsjungas af den upländske bonddrängen, der han, .bredmynt och kutrygzig, lunkar bakom plogen: Jag är en puegrim från Delos stränder, Från Vänskapsöarne jag nu anländer etc. Deremot — hurn naturligt faller ået sig icke att höra skärgårdsgossen uppstämma : När stormen öfver hafvet flyger Och skutan under seglen går o. 8. Y. Skärgårdsboen är i allmänhet religiöst sinnad och antager en Guds tilväro — isynnerhet när. fisket är. godt... Emellertid röjer, såsom bekant, äfvea en god kristea i många hänseexden sia nära förvandtrkap med stoftet, och särskildt är uppoffringea af allt timligt, hvilken vår religion ålägger sina bekännare, en stötesten för en svag dödlig; isynnerhet hafva lägre naturer svårt att fatta allt det sublima, som ligger i försakelsen. Följande skärgårdsanekdot är i detta afseende karakteristisk: En söndag predikades i ett skärgårdska-. pell öfver Petri fiskafänge, hvilken berättelse, sårom kävdt är, innehåller, att sedan fiskarena hela natten arbetst och fått intet, de likräl på mästarens ord ånyo utkastade näten, hvarpå de erhöllo en stor myckenhet fisk, så att båtarne öfrerlastades och började sjunka. Slagne af detta under, förds de båtarne i land och öfvergåfvo alltsammans och följde Mästaren. Man kan lätt föreställa sig hvilket djupt intryck skulle väckas af en predikan, som så nära berörde åhörarnes lafnadsförhållander, ena sidan undret: storhet, å andra sidan de judiska fiskarenas uppoffring, som öfvergåfvo altsammans ... Har fanns mycket att öfveriävka och begrunda! Några skärgårdabor, som bavistat gudstjansten. diskuterade under hemgåendet ämnet för dagens predikan, hvarvid hvar:och en uttalade sin åsigt. Alla voro i lika hög grad intagne aftförvåving, och slotligen utbrast en af sällskapet i dessa ord: De va då ena obegripliga menniskor, som ölvergaf not och vät och nya båten och gaf sej te att följa lösa kärn (karlen) åt! — — Det faller af sig sjelft, att här, såsom annorstädes, åtskilligt af dot som händer och sker tillskrifvos djetvulen, om hvilken man i vårt land hör talas, om icke oftare, åtmiastona hvarje helgdag. Så visste man att berätta, att en skeppare i skärgården, kä-d för sin ovanliga styrka och vighet, vid ett tillföllo från krogen utkastat ett dussin engelska sjömän — ena idrott, hvilken, sårom öfrerskridaude ex menniskas måct, endast kuude förklaras deraf, att han hade djsfvyulen hos sig; — och föreföll detmig, som om något af den aktving maa hyste för den Oude kom skepparen till del. Men — vi lemna med nöje mysteriernas underbara verld för verkligheten omkring 0as. Här är oss godt att vara, och här må vi i dubbelt mått njuta turistens företrädesrätt att lemna bakomesig både det fysiska lifvet: kraf och tankens marter! ... Der segla lätta moln på himmelen; der står den allvarliga granen, våra stränders prydvad och skylten på vårt lands fattigdom; i luften kretsa fiskmåsarne, och den förrinnande vågen gifver glömskans bild. Der syns ett segel! Båt, ohoj! Tag mig ombord! Nufär jag der och får af gunst och nåd sköta rodret.Z2I fören sitter skärgårdsflickan, halft tillbakalutad mot sjötbåtens spant. Eno fritk bramsegelskultje stryker fram öfver fjärden och leker med en look af hennes hår — och jag betraktar båda. Jag tycker om skärgårdiflickan — denna fri-ka och kraftiga typ, som lefver i arbetet, älskar nöjet, är mödig i faran och håller hombygden kär! Hennes hvita tänder, hennes solbrända hy och -öfverarmens svällda muskler förläna henne dea skönhet, som läkaren och gymnasten beundra, och gilva en avinog om den Vfskraftiga natur, som gått före civilisationen oca varit folkens moder och amma. Hor. har många systrar i lifvet, som äro rikare än hon, men derför icke lyckligare; och af det gemensamma skönhetsarfvet har hon icke undfått den sämre deler, då hon fick röstens klang och ögats glans och den helsans fullhet, som låter bloden snabbt puliera och spränger den hemväfda dukens ränning. Det är sannt, att skärgårdsflickans skönhet icke är af dot slag, som stifiar lag för idealet, men det är mycket som konsten går miste om, hvilket — dess bättre — kommer slägtet till godo. Jag gör dessa betraktelser i båten, der jag för öfrigt är en underordnad person, ty flickan kommenderar och jag lyder. Hon ropar ofter hvartansat! Hsl an skotet, herre, så skjuter skutan bättre fart! — , Fall — Lofva!t -— till hvilket allt jag genmäler: jag faller helst. Hvar finne3 det land och den tid, der icke kärleken spelat en roll? Här har den mäktiga bundsförvandter. Tänkom oss en vacker vårmorgon, då solens glänsande klot fö yller