minsta misstanka om någon skugga på hans
karaktär.
De personer, hvilkas moraliska eller poli-
tiska sinnelag icke öfverensstämde med hvad
han ansåg för det enda rätta, undvek han
derför med en ängslan nästan lika löjlig
som spökrädslan, och kom han af en slump
i sällskap med någon ärlig och aktnings-
värd demokrat, kunde han bugande trycka
dennes hand såsom en sorts honnör med
klingan för sin motståndare, men han vex-
lade inte ett enda ord med en person, som
han nästan ansåg som mindre vetande.
Sjelf var han en entusiastisk rojalist,
utan afseende på den konungsliga personen,
i hvilken han endast såg ideens represen-
tant, och för hvilken han just derför och
blott derför vördnadsfullt bugade sig; men ko-
nungagunst hade han aldrig sökt och han
var alltid illa till mods, när han någongång
var befalld till hofvet; ty också då fruk-
tade han skenet, och att kallas lycksökare
skulle för honom varit lika svårt som att
kallas bedragare.
Denna sjukliga fruktan för folkets prat
hade han insupit i föräldrahuset, ty fadren,
en utmärkt köpman, men cessionant till
följd af hopade olyckor, hade, då han åter
arbetat sig upp till välstånd och gjort
alia fordringsegare rätt, att kämpa hela
sitt lif med ett gement förtal om hemliga
bedrägerier, ända till dess döden befriade