minsta misstanka om någon skugga på hans karaktär. De personer, hvilkas moraliska eller politiska sinnelag icke öfverensstämde med hvad han ansåg för det enda rätta, undvek han derför med en ängslan nästan lika löjlig som spökrädslan, och kom han af en slump i sällskap med någon ärlig och aktningsvärd demokrat, kunde han bugande trycka dennes hand såsom en sorts honnör med klingan för sin motståndare, men han vexlade inte ett enda ord med en person, som han nästan ansåg som mindre vetande. Sjelf var han en entusiastisk rojalist, utan afseende på den konungsliga personen, i hvilken han endast såg ideens representant, och för hvilken han just derför och blott derför vördnadsfullt bugade sig; men konungagunst hade han aldrig sökt och han var alltid illa till mods, när han någongång var befalld till hofvet; ty också då fruktade han skenet, och att kallas lycksökare skulle för honom varit lika svårt som att kallas bedragare. Denna sjukliga fruktan för folkets prat hade han insupit i föräldrahuset, ty fadren, en utmärkt köpman, men cessionant till följd af hopade olyckor, hade, då han åter arbetat sig upp till välstånd och gjort alia fordringsegare rätt, att kämpa hela sitt lif med ett gement förtal om hemliga bedrägerier, ända till dess döden befriade