Telegrafen tillförde oss i går den icke alldeles oväntade, men ganska nedslående underrättelsen att Spanska riksförsamlingen med betydande majoritet gillat konstitutionsutskottets förslag, att landet skall hafva den monarkiska styrelseformen. Det har sagts af så många spaniorer och så många i Spanien varande fremlingar att det spanska folket, oaktadt dess af presterskapet befrämjade okunnighet, är i följd af sina traditioner mera än något annat egnadt att lefva under republikansk styrelseform, att man kunde vara nästan förvissad att ett försök dermed skulle slå sig väl ut, och om detta visat sig under loppet af 20 å 30 år skulle det hua kunnat motses att flere af Europas stater innan icke alltför många mansåldrar hade vid lägligt tillfälle antagit samma styrelseform. Nu synes hoppet att erhålla ett sådant godt fö.edöme vara förloradt. Ännu är det icke kändt och icke ens gissadt, hvem som skall blifva Spaniens konung. Ingen enda af de kandidater, som hittills varit nämnda synes hafva rinsaste utsigt att erhålla det goda brödstycket. Den för närvarande styrande mannen i Spanien, Prim, har aldrig velat yppa hvilken kandidat han har i sigte. Han har blott sagt att man skall blifva öfverraskad när man får veta namnet. Många bro att han menat sig sjelf, andra tro att han icke vill mottaga kronan, äfven om man erbjöd honom den. Det återstår då knapt någon annan in — prins Waldemar af Danmark, som visserligen blott är 11 år gammal, men lir äldre om han får lefva, och som väl ir lutheran, men troligen lika villigt skulle gå öfver till den katolska läran, som hans ena broder gått öfver fill den grekiska för att blifva konung af Grekland och hans ena syster till den grekisk-ryska för att blifva storfurstinna af Ryssland.