VUIV
Men ingen hade sett hvart bofbanditen
ställt sin kosa, man såg endast märket ef-
ter hans hufvud i blomsterrabatten.
Ja, löp du, min gosse; vår Herre hittar
dig nogi
Och med denna appell till nemesis devina
afslöts gamla vedhuggarens tal till folk-
församlingen.
Birger återvände till Bruno, som orätt-
färdigt sof den rättfärdiges lugna sömn;
men hans obesvarade fråga, hvart Erik Hal-
lin tagit vägen, fick ett snart svar at denne
sjelf, som i ett inre rum från en soffa snar-
kande språkade om sin tillvaro.
Alla försök att väcka sofvarne tycktes få-
fänga, och Birger ålade derför städerskan
på ära och tro att vaka öfver dem, och att
på inga vilkor släppa någon ini deras rum,
förrän de sofvit det olycksaliga ruset af sig.
Han skref några rader till Brumo och
bestämde mötesplats för aftonen — ifall
han och Erik ville försona nattens excesser
med. att tillhöra familjelifvet, — och sedan
han på det bästa ordnat sin toalett samt
i Ripas och städerskans närvaro räknat
igenom -plånbokens innehåll, inlåste han den
i Brunos chiffonier och stoppade hemligen
nyckeln i hans skrifbords lilla lönnlåda.
Om denna åtgärd håde han tillskrifvit
den sofvande.
Andtligen begåfvo sig oskuldens båda
skyddsvakter på väg till den ängsligt bi-