Månne det går an?
En insändare framställer i Hallands-Posten
till Herrar husbönder inom Sverige följande
förslag, som många af våra läsare säkerligen
skola med nöje inhemta:
Mångenstädes inom vårt land har brist på
utmärktare tjenare hos den enskilde man-
nen låtit sig kännbart förnimma. Det i allt för-
färligare gestalt framträdande allmänna ekono-
miska Bbetryck, under hvilket den större och min-
dre landtbrukaren suckar, torde; utom till andra
orsaker, också vara att hänföra till den demora-
lisation, som hos tjenareklassen på sednare ti.
der Mer och mör uppenbarat sig. Hvarigenom
hämma detta onda, hvar söka botemedel dere-
mot?
Likasom i allmänhet framfarna tiders historia
visar oss, att svenska folket endast i den mån
varit lyckligt, som det troget och lydigt följt en
nådig öfverhets höga föredöme i verk och ger-
ning; så är utan tvifvel äfven här hjelpen på
samma håll att söka. Hvarigenom är det vår
älskade konung uppmuntrar sina undersåters dyg-
der och belönar deras förtjenster? Jo, genom
denna kraftiga häfstång för mensklig fullkom-
ning, som kallas ordnar och band. An-
vänd under den sjunkande svenska sam-
hällskroppen af tvenne i dygd och mandom
högt stående bland våra konungar, Fredrik I och
Carl XIII, och sedermera alltjemt flitigt och
kraftigt anlitad af deras efterträdare, har denna
häfstång nu upplyftat de ordensprydde ibland
Oss till den höga ståndpunkt de nu intaga. Men
då ordensväsendets stora välsignelser bittills fö
reträdesvis sträckt sig till de s. k. tjenstemän-
nen, statens och konungens tjenare, hvadan ock
de enskildes tjenare, såsom ofvan sagts, blifvit
tillbaka i sann sedlighet och duglighet, så till-
hör det oss husbönder att med våra tjenare
göra, hvad konungen gör med sina, d. Vv. 8.
dekorera dem.
För denna åtgärd ha vi ytterligare ett stöd i
vår upplysta oeh högsinta riksdags enhälliga för-
kastande af den motion om ordensväsendets af-
skaffande, hvilken den farlige hr Jöns Pehrs-
son vid innevarande riksdag väckt. Det visar
sig deraf, att svenska nationens kärna är lifligt
öfvertygad om ordensväsendets förträfflighet, hva-
dan ock det borde användas i vidsträcktare kret-
sar in hittills. Ty at det goda kan man ju al-
drig få för mycket!
Det är emellertid af vigt, i anseende till olika
förtjenster hos våra tjenstehjon, att vi ha mera
än en orden, och mera än en grad af hvarje.
Bäst vore kanske, att i allt följa vår allernå-
digste konungs föredöme, och således bibehålla
alla 4 nuvarande svenska ordnarne, med deras
grader af riddare, ledamot, kommendör
och kommendör med stora korset. Endast de
utmärktaste af våra drängar, borde då bli kom-
mendörer med stora kors, de utmärktare, kom-
mendörer, etc. etc., sedan de först blifvit ut-
nämnde till riddare eller ledamot. Våra stall-
drängar, såsom hästkarlar, synas lämpliga att
göras till riddare af den ena eller andra orden,
allt efter deras praktiska duglighet eller högre
intelligens, då deremot ryktarne i fähusen, såsom
hafvande vård om hjorden, snarare böra ut-
nämnas till ordensledamöter. Ordenstecknen
må göras lika med de nu befintlige.
Låtom oss nu på tjenare, stattorpare, dagkarlar,
m. fl. försöka detta ädla och bepröfrvade kor-
rektiv mot förderfvet, vare sig detta sednare un-
der form af emigration eller depravation visar
sig bland tjenstebjonent De helsosamma fruk-
terna af vår fosterländska verksamhet skola icke
uteblifva.
Vän af Ridderskapet och Ordnarne.
