synlig några sekunder sprang den sönder med
en temligen stark knall.
De bortbytta fruarne.
Man ger på Mindre teatern en fars med
detta namn. Somliga ha funnit den skabrös
som den sköna Helena; alla ha skrattat af
hjertans grund åt den.
Vi skola berätta hvad den handlar om:
Bouchencoeur-Lindström och Grandcassis-
Wagner stå i begrepp att gifta sig — den förre
med den unga täcka Cocotte- Andersson, den
sednare med gumman Mouchette-Hedin, som
han är skyldig penningar och som underlåter
att bysätta honom endast på det vilkor, att
han skall gifta sig med henne. Genom en
gammal, döf och konfys notaries åtgöranden
öra kuskarna orätt med brudarna, så att den
gamle brudgummen får den gamla bruden och
tvärtom. Belåtenheten blir å ena sidan stor,
men å den andra icke så. Nu upplyses till
på köpet, att äfven namnen i kontraktet blif-
vit förvexlade, så att kuskarne i sjelfva ver-
ket kört alldeles riktigt. De unga foga sig
med nöje i det spratt, som slumpen spelat
dem; men icke så det åldriga paret. Enkan
Mouchette (fru Hedin), som omöjligen kan
låta sig nöja med en gammal man, tar i stäl-
let en stackare, Formosa-Hammarstrand, som
länge förföljt henne med sina kärleksförkla-
ringar, men som hon funnit i alla afseenden
för obetydlig för att kunaa tagas till nåder.
Allmän belåtenhet! i
Men med en viss skadefröjd tager vår fru
Mouchette-Hedin i följande kuplett afsked af
sin tillämnade, men förlorade man:
Innan du får gifta dig
Med din hulda maka,
Får du lof betala mig
Hvad du ätit upp.
Betala mig!
Annars dig
Jag på Clichy ) sätter,
Der du bygga får ditt bo
Med din fru i ro.
Jag dig icke föll i smaken,
Der kan du begrunda saken.
Jag blef gift!
Jag blef gift.
Lyda, det får bli din pligt.
Jag blef gift!
Jag blef gift!
Lyda blir din pligt.
Du har öfvergifvit mig
För ett flyktigt tycke —
Inte sörjer jag så mycke —
Man får trösta sig!
Du står stum!
Du var dum,
Som min hand försmådde.
Men jag spår,
Snart du får
Skörda som du sår. —
Enkan var för dig för ringa,
Jag vill inte mer dig tvinga,
Du är fri!
Du är fri!
Din det vill jag aldrig bli.
Du är fri!
Du är fri!
Din vill iav ei hli!
Jag är rask till min natur —
Behag och pengar eger,
Tar min Insekt i en bur,
Men står jemt på lur.
Vid min bur
Jemt på lur
Vaktar jag som katten,
Kysser sen mitt lilla djur,
Men står jemt på lur.
Bakelser du får i massa,
Pepparkakor kan ock passa.
Ack så godt!
Ack så godt!
Bättre har du aldrig mätt.
Ack så godt!
Ack så godt!
Ej bättre har du mått!
Ni finner dessa kupletter lediga, icke sannt?
Men ni skulle höra dem föredragas af fru
Hedin! Det är verve, det är abandon! För
resten är det ingenting nytt för er att den
intagande skådespelerskan föredrager kuplet-
ter bättre än någon annan. Men att hon
skrifver kupletter sjelf, — att hon t. ex.
skrifvit dessa — det visste ni icke. Eller hur?
Skada blott att de icke kommit allmänheten
till godo i ett mindre lösligt stycke.
) Gäldstugan. Lå